En rysk roman

Om en bok heter En rysk roman, och inte står på Konsums blåvita hylla, kan man utgå från att den är något helt annat än en rysk roman - till exempel en fransk autofiktion.

Kultur och Nöje2009-06-01 00:15

Författaren Emmanuel Carrère ställer i En rysk roman oförskräckt sig själv i fokus och låter verkligheten och dikten på ett raffinerat sätt bita varandra i svansen. Det hela börjar med att Carrère gör en dokumentärfilm om andra världskrigets siste krigsfånge, en ungrare som efter mer än femtio år påträffas undangömd på ett mentalsjukhus i den ryska hålan Kotelnitj.

Detta får författaren att, till sin mors förskräckelse, vilja kasta ljus också över ett lik i den egna släktgarderoben. Modern är Hélène Carrère d´Encausse, Franska akademiens ständige sekreterare; liket är morfadern, en förgrämd georgisk invandrare som var kollaboratör under naziockupationen och blev mördad av motståndsrörelsen efter befrielsen.

Parallellt med att han frammanar familjens förnekade skugga trasslar Emmanuel till sin kärleksaffär med den blonda skönheten Sophie, en relation som når sin antiklimax när författaren i Le Monde publicerar en erotisk novell, avsedd att förvandla hans sexuella fantasier till verklighet.

Som en välbehövlig relief till de privata förvecklingarna återges den burleska och miserabla berättelsen om några tragiska människoöden i Kotelnitj, dit författaren återvänder för att spela in en ny film.

Ska man ta Carrère på ordet är han allt som oftast en självupptagen navelskådare, modersbunden ynkrygg, barnslig och svartsjuk känslotyrann. "Jag mår dåligt, jag avskyr mig själv, jag njuter av att avsky mig själv". Fast samtidigt är han en djärv och driven författare, som bortom det pikanta spelet mellan den gäckande fiktionen och den instabila verkligheten lyckas nå fram till en övertygande subjektiv sanning.

Litteratur
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!