Esbjörn Svensson väcker längtan efter snö och köttbullar
Då, just då, när världen börjar bli ljusare efter den långa vintern, dimper en skiva ner på hallmattan, och får mig mot alla odds att längta efter snö utanför fönstret, öde fält och eventuellt en tallrik svenska köttbullar.
På ett melankoliskt, men positivt sätt, alltså.
Jag talar om Strange place for snow, den sjunde skivan från musikundret Esbjörn Svensson Trio. Strange place for snow är inte bara en skiva så nära fulländning som EST hittills kommit. Den är också ett utmärkt argument för min tes om att alla egentligen gillar jazz.
För vem är hårdhjärtad nog att inte gilla det här? Att inte falla som en fura och få tårar i ögonen till filmiskt sorgsna Serenade for the renegade? Att inte hamna i ett drömlikt, kontemplativt tillstånd till svepande Behind the Yasmak? Att inte längtansfullt och bitterljuvt sitta och titta i fjärran till Bound for the beauty of the south?
Med Strange place for snow befäster EST sin position som den ledande och mest folkliga jazzkonstellation i Sverige de senaste tio åren. Trion har aldrig legat så nära Jan Johansson och svensk folkmusik som nu. Har aldrig så konsekvent fullföljt den lågmälda melankoli som skymtar i titelspåret på From Gagarins point of view och i Last letter from Lithuania från senaste plattan Good morning Susie Soho.
Helt enkelt är det nog, trots vad andra röster har sagt om Peter Nordahl, dags för EST att inkassera sin andra Grammis när branschen festar till det igen nästa år.
Till dess festar jag till det med Strange place for snow. Vill du festa till det med något annat, mindre sorgset, föreslår till jag exempel relativt nyligen utkomna dubbel-cd:n Louis ArmstrongThe complete Decca studio master takes 1940-1949. Det blir ett helt annat sorts gästabud, med mer amerikansk söder, revbensspjäll, swing, grillkorv, öl och en hel del dans. Du får det antagligen jättetrevligt med en svinbra samling och jättegod mat.
Jag för min del nöjer mig ändå just nu med köttbullar.
Så jobbar vi med nyheter