Ett enkelt koncept

Bilden på den halvnakna bicepsmannen Adam Perry, med stentvättade jeans och bar bringa, vars muskulösa underarmar agerar vagga åt en försvarslös nyfödd, sålde i cirka fem miljoner exemplar och gjorde naturligtvis alla inblandade snuskigt framgångsrika. Adam Perry säger sig ha legat med uppskattningsvis strax över 3 000 kvinnor och Spencer Rowell köpte sig ett flygplan samt ett klädsamt kokainberoende. Man and Baby anses självklart, genom vår samtids nyktra backspegel, vara en hemskt dålig bild vars konstnärliga värde är likställt med gråtande barn-tavlor, pokerspelande katter och skalenliga labradorskulpturer i porslin. Det är en bildkonstnärlig motsvarighet till Rick Astleys Never gonna give you up, en låt som vi i dag är oförmögna att förhålla oss till annat än genom ironisk fuldans. Jag är helt övertygad om att Adam Perry och hans bebis ligger undangömda i en garderob någonstans hemma hos Ann Söderlund. Hans ande är åtminstone ytterst närvarande i Världens härligaste män, som handlar om att Ann åker jorden runt och hänger med män som är sådär oförklarligt helyllehärliga att man bara smälter sönder till en rosa liten pöl. Om man är tjej, 15 år gammal och prenumererar på OKEJ. Konceptet är befriande enkelt i avseendet att det egentligen inte handlar om någonting alls och den flickrumporriga stilen förstärks av att inslagen då och då bryts av med arkivbilder på Fredrik Ljungberg och Johnny Depp, för att de bara ser så himla härliga ut. Programserien har föregåtts med ett närmast tvångsmässigt upprepande av brasklappar, här ska det både generaliseras och objektifieras på härligast möjliga sätt. Gott så, generalisering och objektifiering måste ju ändå hamna på topp tre över manskollektivets mest långvariga mediaintressen. Men det fungerar inte, det känns precis lika sunkigt även om objekten saknar bröst och varje gång Ann Söderlund reducerar sig själv till en fnissig högstadietjej dör en genusvetare någonstans i Sverige. När en av de härliga männen lallar omkring i Adam Perrys uniform, det vill säga bar överkropp och blåjeans, slår det mig att världens härligaste man är samma snubbe som nittiotalets halva humorelit ägnade sig åt att utforska. Mannen som visste hur en slipsten skulle dras och samtidigt var en känslig syslöjdmjukis. Trots att David Beckham både målat naglarna och burit sarong i offentliga sammanhang verkar allting stått fullständigt stilla sedan Killinggängets homoerotiska brandmän.

Ett enkelt koncept

De flesta har någon gång sett Spencer Rowells fotografi L’enfant, mer känt som Man and Baby. Den svartvita bilden föreställer kort och gott en man som håller i en bebis, lite småsexigt och faderligt samtidigt.