Ett folkligt skämt som speglar människors behov

I går invigdes den nya rondellhunden i Linköping. Gjuten efter samma form som den sönderslagna urhund som startade folkrörelsen med rondellkonst för knappt ett år sedan. Stina Opitz, konstnären bakom hunden, hoppas nu kunna lämna bakom sig karusellen.
- Det känns som att jag fastnat i det här. Det har varit mycket hundar. Men det har även synts i det jag gjort sedan dess, det har allt blivit en liten hundhybrid eller två.

Rondellhundar har synts runtom i landet sedan Opitz sönderslagna hund blev ersatt av en ny och anonym hund i plywood. Om det var en reaktion mot konsten, konstnärerna eller kritikerna eller helt enkelt en folkhumoristisk löpeld är svårt att säga. Stina Opitz har sina egna funderingar.
- Jag tror det ligger lite i tiden. Att alla ska göra allt, att få ut det bland allmänheten. Lite som bloggandet. Men jag har trott från början att det varit folkhumorn och inte någon stor, pompös grej som ligger bakom.
Stina Opitz pratar om människans önskan och vilja att lämna avtryck i offentligheten och att det inte finns något utrymme för det i dag. Rondellhundsfenomenet kan enligt Opitz ha blivit ett slags ingenmansland där människor fick om de så ville. Hon menar att alla kan ha haft olika utgångspunkter, men ser det mest som ett folkligt skämt.

Den offentliga konsten upprör och kritiseras ofta, men det tror Opitz hör till.
- Offentlig konst blir nästan alltid uppmärksammad i början. Den väcker alltid starka känslor. Men när det gått ett tag blåser det över och ofta blir verket en symbol eller ett riktmärke för staden.

Konstverket i Nygårdsrondellen har nu blivit fullständigt igen. Hunden, som nu är mer hållbar i brons, är placerad bredvid den stora rockringen. Opitz hade hoppats på att hunden hade smugits dit, men är ändå glad över invigningen.
- Nu hoppas jag bara på att mitt verk ska få tala för sig självt. Ostört.