Ett lyckligt vemod med min Darling

Jag kände mig delvis hopplöst utanför under mina tidiga uppväxtår. Jag hade ingen moped. Och framför allt, jag hade ingen grammofon. Därmed saknade jag de givna inträdesbiljetterna till de häftigaste samtalen och kompiskretsarna.
Nu gick det väl hyfsat i alla fall. Radion, tv:n och rullbandspelaren gjorde att jag hjälpligt kunde hänga med i alla fall. För musikintresset och engagemanget var det inget fel på.
Hep Stars var mina första idoler. Jag minns som om det var i går när Svenne, Janne och de andra fick tårarna att trilla. Och hur storebror retade mig.
Men också en lillebror blir större, tjänar pengar, och får därmed råd att köpa en grammofon. I dag är jag en musikalisk allätare. Uppskattar allt från klassiskt till, nästan i alla fall, hårdrock.
Fortfarande kan jag återuppleva barndomens Hep Stars-känsla. Känslan att musiken och texten är riktad till just mig, att de beskriver just mitt liv och mina upplevelser. Jag tror du förstår vad jag menar.
För mig finns det ingen träffsäkrare skiva än Monica Törnells Mica, och framför allt hennes version av Ted Ströms Vintersaga. Jag köpte den på Domus någon gång i mitten av 80-talet. Och texten och musiken grep tag i mig direkt. Dessutom inser jag i dag att den var en föraning om vad som komma skulle i mitt liv.

Ja, det är nästan som om jag följt i Törnells fotspår när jag åter hör henne sjunga om "träningspass på Ullevi i dis", "hett och svett på statt i Härnösand" om hur "fyllan växer till på Mommas krog" i Kiruna och om den ensamma Volvon " i motvind på Tjörnbron".
Allt, i alla fall nästan, har jag upplevt under mina år som kringresande rikspolitiker. Och när hon sjunger om kärleken som "får leva mellan nattpasset och drömmen", då trillar nästan en tår ner på en gammal pendlarkind.
Eller för att uttrycka det med Ted Ströms ord; Det stora vemodet rullar in.
Men det är ett lyckligt vemod.