Först med att strunta i hovsmickret och rikta en sanningsenlig spegel mot politikens maktspelare var Niccolò Machiavelli, i det berömda verket Fursten. Naturligtvis kastade sig alla över budbäraren, med följd att boken med tiden hamnade på all världens bannbullor, från påvens till politbyråns.
Det förkättrade verket, som kommit i en utmärkt nyöversättning av Marco Morner, kan läsas som en handbok för politisk överlevnad i en hård värld där en av få saker man kan lita på är att människor alltid är ondsinta "om inte nöden tvingar dem att vara goda". Ska kejsaren slippa stå naken i snålblåsten måste han vara beredd att bruka såväl lejonets som rävens attribut, fast förstås väl gömda bakom en from fårfäll.
Med maktrealistisk kyla analyserar Machiavelli löftesbrott och lönnmord som om de vore drag på ett schackbräde. Råden som ges är handfasta och praktiska: fatta själv de populära besluten, men låt dina underhuggare fatta de impopulära. Det är "betydligt säkrare att vara fruktad än älskad om man måste nöja sig med en av egenskaperna".
Något amoraliskt försvar för tyranniskt självsvåld är det alls inte fråga om. Machiavellis intresse är statsnyttan, som enligt honom är överordnad moraliska skrupler. I den starka statens förlängning hägrar ett enat Italien, mäktigt nog att stå emot invaderande arméer och giriga kondottiärer. Hur värdefull fruktan än är måste fursten dessutom akta sig noga för att bli hatad eller föraktad av folket.
Furstens status som klassiker inom den politiska teorin är grundmurat, men hur långt utanför renässansens ormgrop kan dess lärdomar tillämpas? En indikation får man av att förlaget ger ut översättningen inte bara i sin vackra klassikerserie utan dessutom i en klatschig "ledarskapsutgåva", med en distingerad näringslivstyp på omslaget. Ett tecken så gott som något på att Machiavelli har en del att säga också om hur makt bedrivs i vår egen, som vi vill tro, mindre skoningslösa tid.