Genuin cajunmusik från New Orleans
Det blev för mycket upprepningar när Crescendo fick besök av cajunbandet Steve Riley and the Mamou playboys.
Veckans Crescendokonsert var på flera sätt någonting utöver det vanliga. Den bjöd inte på jazz, utan något så ovanligt som cajunmusik av en amerikansk grupp på Sverigeturné upplagd av Rikskonserter.
Steve Riley and the Mamou Playboys kallar sig bandet som spelar genuin cajun, en blandning av flera musikformer med rötterna i Louisiana och New Orleans.
Steve Riley spelade dragspel, fiol och sjöng, och omgav sig med David Greely, fiol, och Sam Broussard, elgitarr, plus kompet, Blaine Gaspard, elbas, och Kevin Dugas, trummor.
<br><span class=MR>Drog igång sina playboys</span>
Med var sin mikrofon, medhörningsmonitorer och andra ljudprylar drog Steve Riley igång sina playboys. Det blev musik som har sina likheter med irländsk folkmusik som kännetecknas av ideliga omtagningar av melodierna och rytmerna. Steve, David och Sam sjöng för det mesta på franska, som sig bör när det gäller cajun. Precis som det görs när det spelas zydeco, cajunens svarta släkting.
När bandet tog Pop corn blues (även kallad Tak tak blues) tände publiken och klappade i takt. David Greely stod för ett av sina skickliga fiolsolon.
Självfallet berättade man om den berömda Mardi Gras-festivalen som årligen hålls i New Orleans under storslagna former. En sång om Mardi Gras framfördes med två fioler och ett enormt tryck av bandet.
I ett par låtar var det läge för öronproppar för att förhindra tinnitus.
<br><span class=MR>Monotona upprepningar</span>
Alla upprepningar blev i mitt tycke alltför monotont. Trots skickliga musikanter hade jag inte räknat med så enahanda musik. Jämförelsen med mina gamla favoriter Clifton Chenier och Queen Ida dök upp i tankarna när det var som mest malande tongångar.
Mot slutet av konserten fick Steve Riley med publiken på allsång och sedan plockade David Greely fram en tenorsax och man körde lite twist. Gitarristen Blaine Gaspard fyrade av ett jättehäftigt rocksolo.
Efter inklappningar från publiken bjöds det på sentimental swamp pop. Någonting över det vanliga var att inte förstå ett ord av vad som sjöngs, om man inte var bra på franska förstås.
Så jobbar vi med nyheter