Ghezali berättar om tiden i läger på Guantánamo

Den tjugonde december år 2001 överlämnar några bybor i Pakistan en svensk man till polisen. I den svenska ambassadens meddelande hem till Sverige kallas han först för "en arabisk man med svensk passhandling". En kort tid senare kallar man honom "al-Qaida medlem med svenskt pass". Enligt egen utsago är han i Pakistan för att studera. Han är djupt, mycket djupt troende muslim. Mannen heter Mehdi Ghezali och är numera riksbekant.
Efter gripandet överlämnades han till amerikanerna som har varit och är desperata i sin jakt på terrorister och andra fiender. Ghezalis öde blir att tvingas vistas i ett koncentrationsläger i Guantánamo Bay, som hyser några hundra muslimska fångar. Var och en av dem tilldelas en mycket spartanskt inredd bur som mäter 2,4 gånger 2 meter i golvmått och 2,4 i höjd. Djur i zoologiska trädgårdar har ofta större utrymme. Dessutom tvingas han utstå både fysisk och psykisk tortyr, rutinmässig förnedring. Exakt vad han skulle ha gjort sig skyldig till är det fortfarande ingen som vet. Det gäller för övrigt också de andra fångarna.
Lägret har även fungerat som ett utmärkt medel att visa hemmaopinionen att man tar i med hårdhandskarna. Försvarsminister Donald Rumsfeld har kallat fångarna för hängivna terrorister. Vicepresident Dick Cheney har också tagit i ordentligt: "De är bland de farligaste, de bäst tränade och de mest ondskefulla mördare som finns på jordens yta."

Om Ghezali och hans vistelse i Guantánamo Bay handlar Gösta Hulténs bok Fånge på Guantánamo. Hultén är ordförande i Guantánamokommittén som har samlat riksdagsmän från alla partier i syfte att få till stånd en frigivning. Sedan 8 juli förra året är Ghezali en fri man, men förmodligen märkt för livet av sina upplevelser.
Hultén är väl skickad att skildra Ghezalis erfarenheter. Men det är bara en av bokens två komponenter. Dels handlar den om de dagliga rutinerna i lägret, ofta förfärande läsning.
Efter 11 september har amerikaner förespråkat bruket av tortyr och andra har gjort orwellska försök att ändra på själva begreppet tortyr. Man ville helt enkelt använda tortyr och det har man gjort. Förhör genomförda av unga och snabbutbildade rekryter. De utsätter sina offer för extrem kyla eller värme; förnedrande tvångsklippning; hög musik, oljud eller blinkande ljus; sexuella trakasserier; tvång att inta obekväma ställningar; medveten störning av sömn för att bryta ned motståndskraften.
Den andra komponenten är en analys av själva rättsövergreppet och hur det passar in i ett nytt mönster. Vi känner igen det från Abu Ghraib. Hultén granskar kritiskt de sorgliga diplomatiska och politiska turerna kring fallet. Han riktar svidande kritik mot UD, regeringen och EU. Flatheten inför amerikanerna har varit direkt pinsam. Händelserna placeras förtjänstfullt in i en bredare diskussion om internationell rätt och moralfrågor. Hulténs framställning har patos men är balanserad och saklig.
Det är uppenbart att han brinner för sitt ämne, att han verkligen vill att läsaren ska förstå vilket rättsövergrepp Ghezali och andra fångar har blivit utsatta för. Fånge på Guantánamo är en både obehaglig och mycket engagerande läsupplevelse.