Världens troligen mest kände filmrecensent, Roger Ebert, gick bort i våras vid 70 års ålder. Han inledde sin kritikerkarriär 1967 och var aktiv som recensent och skribent fram till sin död.
Under sina 46 år i yrket hann han skriva om tusentals filmer, leda tv-program, bli läst över hela världen, få en egen stjärna på Hollywoods Walk of fame och bli den förste kritikern någonsin att vinna Pulitzerpriset.
Ebert hade en fascinerande och inspirerande karriär. Inte främst för sin framgång, utan för att han aldrig slutade brinna för sin älskade konstform.
En åldrande recensent har alla förutsättningar för att bli cynisk och avtrubbad. All film som görs påminner om film som redan gjorts, och antagligen också redan gjorts bättre. Som filmtyckare på heltid måste det vara väldigt lätt att glömma bort vad som från början fick film att fascinera.
Jag läste de flesta recensioner Ebert skrev under sina sista tio år, och jag har läst många av hans äldre texter i efterhand. Det som alltid slår mig är inte bara att han var en kunnig och duktig skribent, utan framför allt att han på något sätt lyckades behålla den där barnsliga upptäckarglädjen.
Den där upplevelsen och instinktiva förståelsen för att när en film är riktigt bra, när den träffar precis rätt för dig som tittare och när du släpper taget och bara låter dig svepas med – då slutar den vara underhållning. Då passerar den intellektet och talar till något annat. Då blir filmen en sorts magi – en biljett in i en omtumlande annan värld.
Det är så lätt att tappa det där. Det kan vara jobb eller studier eller barn eller amorteringar eller badrum som ska renoveras. Plötsligt finns inte tiden som fanns förr. Man ser färre filmer och när man väl gör det är man rastlös och passar på att betala räkningar under tiden. Film slutar vara en upplevelse och blir, i bästa fall, ett tidsfördriv.
Och det är väl okej. Livet förändras. Men jag tror det är nyttigt att behålla magin. Att för ett par timmar släppa tankarna och helt slukas upp av något spännande, omskakande, romantiskt, skrattframkallande, skrämmande – eller vad det nu är som får just dig att bli en storögd 10-åring igen.
Roger Ebert blev aldrig blasé. Två dagar före sin död visste han att han hade kort tid kvar. Hans blogginlägg från den dagen avslutas med orden: ”I’ll see you at the movies.” Vi syns på bion.