Gripande skildring av arbetarklassen
? TeaterWORKING CLASS HEROAv och med Benny HaagArbetets museum
Han börjar själva föreställningen med att beskriva arbetarklassen som den en gång såg ut i de gamla filmerna. Arbetaren dricker sorglöst sin snaps, levererar klyscha efter klyscha, och daskar den runda frugan i baken medan solen lyser röd. Skitsnack! utbrister han sedan och berättar i stället en annan, inte fullt så charmig historia.
Huvudpersonen har just fått en liten dotter, och medan han förklarar henne sin kärlek tänker han tillbaka på sin egen uppväxt i arbetarklassens Stockholm. Den gravt alkoholiserade fadern vars livsfilosofi är att hårt arbete botar allt och modern ? den förtryckta ? som tystlåten och full av förakt finner sig i det mesta.
Benny Haag gör några nedslag i den unge mannens liv; första skoldagen då han stolt berättar att han redan kan alfabetet och får en avhyvling av fadern som skäms över honom och talar om att han inte ska spela stöddig och göra sig till. Dessutom är böcker bara till för bögar och kärringar, det vet ju vilken sann arbetare som helst.
Historien om när han som tioåring drabbas av plötslig och bestående vindögdhet är början på föreställningens röda tråd. Efter att ha opererats för vindögdheten börjar han oförklarligt gå in i saker och tappa balansen. Han uppsöker skolläkaren och får höra att han bara är i puberteten. När han sedan börjar kräkas varje morgon trycker fadern upp honom mot väggen och säger åt honom att sluta bete sig som en kärring.
I alla fall, problemen ökar och först efter åtskilliga läkarbesök med samma diagnos som resultat får han veta det egentliga problemet. Och hela tiden, av så väl fadern som läkarna, får han höra att han bara är klen, mesig och töntig ? ingen riktig karl.
Då och då återkommer han till dottern. Han undrar om förståelse, empati och inlevelse i andra människors känslor är något klassbundet. Kommer han att vara likadan mot henne? Han vill att hon ska kunna känna stolthet över att hon är född, känna sig älskad och sedd. Han menar att arbetaren är en snål, bitter, jävla tönt som tycker att man inte behöver tvätta händerna när man har skitit, man är ju karl!
Under föreställningens gång blir bilden av en man som aldrig passade in i arbetarklassmiljön allt tydligare. Min fördom om den typiska arbetarklassmentaliteten, att man aldrig under några omständigheter får tro att man är någon, bekräftas. Och mina förutfattade meningar tar ytterligare fart när jag tänker att Benny Haags skådespeleri, hur duktig han än är, är lite fel för rollen. Jag förväntar mig en annan typ av människa ? lite bonnigare och absolut inte så här välartikulerad. Men när det på frågestunden efter föreställningen framkommer att han skrivit manuset själv, om sitt eget liv och att alltihop är sant känns det som om någon sopar undan benen för mig.
Kraftigt berörd går jag ifrån en av de mest gripande föreställningar jag sett på länge, torkar bort en tår och känner mig som den naivaste och mest fördomsfulla människan i världen. Men samtidigt är jag fylld av hopp om att människor verkligen kan förändra sina liv, vilka usla förutsättningar de än har från början.
Så jobbar vi med nyheter