Gustavssons spröjsverk skapar nya utsiktsposter
Visst finns det likheter i stilpreferenser, i problemställningar och attityd; men, och det är det som är min poäng här, Gustavssons målningar liknar just igen annans vare sig till utseende, uttryck eller den stark drabbande känsla man får inför dem. Och i en genre där det personliga avtrycket hålls så högt, där det är viktigt att vara sin egen känsla och sina egna synsätt och erfarenheter trogen, är just det extra viktigt. Jag kan om jag anstränger mig egentligen bara en konstnär vars bilder ger direkta associationer till Gustavssons, och det är Nils Kölares, men då är Gustavssons bilder, med sitt mera återhållna dekorativa anslag just nu intressantare och mera själfulla.
Han verkar vara inne i ett fint kreativt flöde just nu. För att tag sedan visade han ett imponerande urval målningar på det nyinvigda biblioteket i Linköping. Och den utställning han nu är aktuell med på Galleri Kronan innehåller i stort sett bara nya målningar.
Hans bilderär mycket vackra. Men det finns, som det alltid har gjort i Gustavssons måleri, återhållande krafter och uttryck. Skönheten är ett mycket verkningsfullt kommunikationsmedel. Faran är att den blir sig själv nog. Den risken balanseras liksom av sig själv i hans målningar. Det är också annat, ändå mera angeläget som ska fram.
rent måleriformellt handlar det om intressanta frågeställningar. Kan man sordinera färgackorden med mörka toner så att de klingar ännu intensivare? Finns det en mötesplats mellan det konstruktiva och expressiva som inte är sökt eller konstlat, utan där de egentligen artskilda uttrycken förmerar varandra? I Gustavssons målningar blir de ett slags motsatta poler som skapar en speciell känslomässig anspänning.
Titlar och utställningsrubrik för tankarna till naturen. Men det är en natursyn med förtecken färgade av kulturens och psykologins begreppsapparater. Och framförallt transformerad av en skicklig och formellt mycket medveten målares preferenser. Detta lägger mörka lager över naturens detaljer. Vissa relevanta antydningar, men bara de viktigaste, av färg och form blir kvar och förs med till det måleriska sammanhanget.
Kanske är det en förundran inför naturen som gör att vissa av målningarna domineras av mörker och vita fläckar som formar nebulosaliknande ljuspulser. Färgerna får ge sitt uttryck en särskild kraft för att tränga fram ur mörkret. Och kanske kan man se de vita spröjsverken, som är så typiska för Gustavssons måleri, som de intellektuella systemens oförmåga att gripa om naturens mystiska självklarhet och troskyldiga naturlighet. Teoriernas raka linjer bryts av och smulas sönder i mötet med se signaler närmiljön sänder till en sensibel mottagare. Men i de här bilderna fås de raserade tankebyggena att skapa nya utsiktsposter.
Det är känsligt utan att vara känslosamt, vackert utan att nånsin förfalla till att bli bara dekorativt eller ytligt. Jan Allan Gustavssons målningars kombination yttre och inre, av skönhet och själfullhet, har en säregen utstrålning.
På den här utställningenär det än en gång lätt att konstatera att Jan Allan Gustavsson är en av de mest betydande svenska målarna i en både särskilt svår och särskilt intressant målargenre.
Så jobbar vi med nyheter