Håkan Hellström är pressens frälsare
Håkan heter han. Håkan Hellström.
Man skulle också kunna kalla honom för Gud och frälsare. Åtminstone om man ska gå efter vad Sveriges recensenter skriver. Fast det är egentligen inte Håkan jag är trött på, utan bilden av honom.
Han har precis släppt en ny och flitigt spelad singel, och folk verkar ha drabbats av en masspsykos. Igen. Kom igen Lena! kallas för mästerverk och tidernas bästa svenska poplåt och makalös och en klassiker och Håkan är unik och magisk och alla tar av den Dexys Midnight Runners-inspirerade hatten för honom.
Själv hör jag bara en söt låt, charmig, glad och uppiggande, men inte fantastisk. Titeln och videons upplägg får mig att tänka på Dexys Midnights Runners slagdänga Come on Eileen. Om den Smiths-älskande göteborgaren lyssnat på Iggy Pop, R.E.M, The Jam och The Cure - låtar som alla nämnts i samband med singeln - är det inte heller konstigt. Men så många tydliga referenser är inte det material som klassiker görs av. Av någon anledning har det ändå blivit det stoff en svensk stjärna görs av. Och jag förstår inte.
Håkan håller på att bli Bruce. En kille som det inte går att såga. Jag vet inte vad den typiske recensenten - en man runt eller strax över trettio - ser i honom. Sin förlorade ungdom, kanske. En känsla av oövervinnelighet. Eller den känslosamme kille de önskar att de själva vore. Jag känner tjejer som ojat sig över att Håkan sagt att han aldrig haft någon flickvän. De verkar se osäker kille att ta hand om. Men det förklarar inte fenomenet.
I somras promenerade jag i Vasastaden - den som är som Chinatown - och försökte förgäves få Visa vid vindens ängar ur huvudet. En timma senare gick Håkan samma väg. När hans vis-EP recenserades hittade jag inte ett enda ord om hur sången lät. Falsk varudeklaration, tänkte jag då. Visst kan man tycka att Håkan är en fantastisk sångare. Men hindrar inte att han sjunger falskt. Även om han själv också är blind och döv för det och i en färsk Sonic-intervju påstår "Jag sjunger inte alls falskt, det är bara en myt och något som blivit populärt att säga om mig". Jo. Håkan sjunger falskt. Men det är inte viktigt. Det är inte det jag är ute efter. Det har inget att göra med att sjunga bra eller att få fram känslor. För det kan han. Själv häpnar jag över att han lyckas sjunga falskt på exakt samma sätt live som på skiva.
Jag vet vad alla Hellström-fans tänker. "Bla, bla, bla, bla - du fattar ingenting". Första gången jag såg Håkan Hellström live satt jag bara och skrattade. Inte av lycka, som popkompisen bredvid, utan för att det lät så fruktansvärt illa. Ett albumsläpp och ett antal spelningar senare såg jag honom igen, och slogs av glädjen som spreds från scenen. Kanske är det grejen. Den oförställda, smittsamma glädjen. Det kan förklara varför så många fallit för Håkan.
På radion kallade någon Kom igen Lena! för den bästa låten just nu. Det kan jag köpa. Det finns många låtar som har en sekund då just de är bäst i världen. Men det räcker inte för att göra dem till klassiker.
Så jobbar vi med nyheter