Historien om den nordamerikanska indianen
Pilgrimsfäderna som anlände från England med båten Mayflower 1620 räknas allmänt som grundarna av Amerika, men försök med kolonier hade gjorts tidigare. Europeiska bosättningar i Nordamerika permanentades redan 1565 när spanjorerna grundade St. Augustine i Florida. Franska, brittiska och holländska köpmän upprättade i början av 1600-talet handelsstationer som drastiskt kom att förändra relationerna mellan européer och urinvånare. Pälshandeln omstöpte den sociala strukturen i många indiansamhällen som tidigare livnärt sig på jordbruk, fiske och jakt.
Medan Syd- och Mellanamerikas indianer slaktades av conquistadorerna trängdes Nordamerikas indianer tillbaka av pälshandlare och sedermera olika kolonier. Från början upprättades förbund mellan kolonister och indianer men de kom alltmer att stiftas på europeernas villkor. Uppfattningen att indianer och vita inte kan leva sida vid sida bredde ut sig bland kolonisterna.
Krigen med kolonisterna men framförallt de sjukdomar som européerna förde med sig reducerade drastiskt indianernas antal och utplånade många indiankulturer. Efter att kolonierna brutit sig loss ur moderlandet Englands grepp under den amerikanska revolutionen stod indianerna i vägen för expansionen västerut och många tvångsförflyttades.
Många är myterna om indianerna och den nordamerikanska kontinenten. En av de mest seglivade legenderna handlar om hur Nordamerika var ett jungfruligt land när kolonisterna kom. I själva verket fanns det många platser med ett väl utvecklat indianskt jordbruk. De förfalskade historierna om hur primitiva de olika indianstammarnas kulturer var legitimerade de mångtaliga övergreppen från kolonisternas sida.
Det är naturligtvis svårt att inte bli upprörd när man läser om hur miljontals människor har dödats och hundratals indiankulturer förintats. På fyra århundraden reducerades den infödda nordamerikanska befolkningen från cirka 7-10 miljoner till mindre än en kvarts miljon.
När indianerna slutligen besegrades vid den beryktade massakern vid Wounded Knee 1890 sågs det som ett bevis på framåtskridande. Indianerna stod inte längre i vägen för den vita civilisationens expansion och de överlevande urinvånarna hänvisades till olika statliga reservat. När indianerna inte längre utgjorde ett reellt hot återkom också mer romantiska föreställningar om den ädle vilden.
Även om indianerna har fått det lite bättre i Nordamerika sedan mitten av 1900-talet så fortsätter missförstånd och olika myter att göra det svårt för de urinvånare som finns kvar i dag. Framförallt visar kraven på att de olika kvarvarande indiankulturerna skall assimileras i det amerikanska samhället att det finns en dålig förståelse för indiansamhällenas särart. Redan under 1800-talet fanns det diskussioner inom filantropiska kretsar om civiliseringsprogram för att höja indianernas bildningsnivå. Ett lyckligt slut för indianerna krävdes för att Amerikas ärorika historia skulle bli fullständig.
Jorden skall gråta är en angelägen bok som ger en delvis ny syn på historien om Nordamerikas indianer. Den påminner om ett folkmord som har kommit i skuggan av andra fruktansvärda händelser under 1900-talet. James Wilson använder källor från såväl etnologi och arkeologi som från indianernas muntliga tradition. Fram växer en ny berättelse som ger större rättvisa åt indianernas historia. Denna historia som handlar inte bara om offer utan också om en enastående förmåga till motstånd och överlevnad. Nordamerikas indianer har inte helt utplånats eller försvunnit i ¿civilisationens smältdegel".
Framförallt vittnar Wilsons mycket detaljerade och omfångsrika redogörelse om hur det amerikanska samhället har förträngt sitt blodiga förflutna.
Så jobbar vi med nyheter