Och in på podiet rusar en 38-årig kille, en venezuelan, bockar avmätt, vänder sig om och uträttar stordåd tillsammans med symfonikerna. Vilken glädje.
Det var en sann fröjd att se dirigenten Rafael Payare arbeta på pulten. Hans slagteknik är dynamisk och energisk, han har en utmärk känsla för den musikaliska frasen och han visar med hela sitt aktiva kroppsspråk – snudd på underhållande - vad han önskar få ut av orkesterapparaten.
Karl-Birger Blomdahls tredje symfoni, ”Facetter”, fick ett högexplosivt framförande. I oavbrutna aktiviteter levererades eruptioner av energi, men här fanns även plats för mera sökande och trevande avsnitt med starkt tilltagande intensitet ända in i kaklet.
De mera strömlinjeformade avsnitten och instrumentens falsettlägen utgjorde kontraster mot avslutningens mustiga karnevalsyra. Man kan förstå att Blomdahl fick sitt internationella genombrott med denna musik.
Musikaliskt högoktanig blev även framförandet av Tjajkovskijs andra symfoni, där Payare lösgjorde myllrande aktiviteter genom att delta i alla musikaliska detaljer. Inte en musiker kom undan. Här bereddes plats för musikens egen inneboende motor.
Payare sammanfogade delarna på ett smidigt sätt i den andra satsens olika delar och kramade musten ur finalen som blev till en decibelrik avslutning med extra allt.
Unga pianisten Alice Power presenterade en total kontrast i Mozarts pianokonsert nr.12, ”lilla A-dur”. Ett knepigt programval i detta sammanhang så omgiven av musik med så mycket av attityd. Framförandet var slankt och lågmält. Hon imponerade med god teknik och ett välartikulerat musicerande.