I avsky och beundran för Knut Hamsun

Romanen är ett lika snårigt som fascinerande porträtt av den utfattige bondpojken som blev dyrkat nationalhelgon innan han stupade pladask tillbaka i misären genom sina nazisympatier under andra världskriget. 1945 internerades han 86-årig med löss som husdjur och gröt som mat.
Påpassad av psykologer och andra skrev han då i hemlighet sitt sista verk mellan raderna på en bok han tilläts läsa. Det blev På igenvuxna stigar, en av hans bästa. Om detta, om hans många skiftande verksamheter, om resor och kvinnor och svindlerier och prylbegär skriver Combüchen. Hela tiden understryker hon det omöjliga i att hitta sanningen då man skriver en biografi. Hon hävdar till och med att fakta aldrig kan bli så sanna som fiktionen.

Hamsun presenterade familjen som det enda viktiga och skrivandet som strunt att klara försörjningen med. Där ljög han, enligt Combüchen. För honom var skrivandet allt. I själva verket stod han inte ut med sina fyra småbarn utan lämnade ständigt hemmet och skrev på hotell eller annat håll.
Som mycket unga slängdes barnen ut vind för våg med följd att de två vackra döttrarna redan som femtonåringar blev sexuella leksaker på kontinenten, drog på sig könssjukdomar, sterilitet, missbruk och livslång olycka.

Deras liv är så dramatiska att Combüchen förvånar sig över att ingen ännu gjort litteratur av stoffet. Båda sönerna blev naziförgapade i Tyskland. En av dem blev SS-soldat. Efter kriget fick de gräva upp nazismens norska offer.
Lapptäcksbitar formar Hamsuns biografi, säger Combüchen. Och nästan alla har tillkommit efter hans berömmelse. Sen forskning visar att det råder avsevärd skillnad mellan vad Hamsun själv och andra påstått och verkligheten.
Den modernistiska och psykologiska romanen Svält blev Hamsuns genombrott. Senare kom vandringsromaner och slutligen den epik som handlar om norska landsbygdens människor. Där ingår Markens gröda, som gav författaren nobelpriset 1920.
Romanernas kvinnor mognar till moderskap. Där finns författarens kvinnoideal. Annorlunda gick det som bekant för döttrarna.

Livsklättraren är ett virrvarr av händelser. Gång på gång tar Combüchen upp intressanta aspekter på författarskap och biografiskrivande. Inspiration avfärdar hon så här: "Fantasi kan inte inväntas, den uppstår genom ansträngning , när man inte tävlar måste man träna."
Strukturen i denna mycket självsvåldigt komponerade biografi finns på de avslutande sidorna. Där presenteras Hamsuns livskronologi och verk. Det man möter dessförinnan ger en rad referenser till hans böcker och till det som eventuellt var hans liv. På några slutsidor behandlar Combüchen ytligt Hamsun och Marie kontra nazismen.

Men svaren på gåtan hur det kom sig att Hamsun tog Hitlers parti finns inte där utan ligger gömt i den föregående texten och vad som står där väcker inte en gnutta sympati för människan Hamsun utom för den mycket gamle mannen, kämpande med sin sista bok.

I avsky och beundran för Knut Hamsun

Sigrid Combüchen vänder sig med avsky mot det svekfulla, översittaraktiga och utnyttjande hos den norske Nobelpristagaren Knut Hamsun och med beundran mot hans litterära verk i Livsklättraren.