I paradiset för amatörer

Den före detta Silicon Valley-entreprenören Andrew Keen går hårt, mycket hårt ut när han sågar den senaste tidens utveckling på internet. Hans bok The cult of the amateur är en aggressiv stridsskrift. Undertiteln, fritt översatt, är otvetydig: Hur dagens internet ödelägger vår kultur och hotar vår ekonomi. I den engelskspråkiga världen har boken fått mycket uppmärksamhet och vållat en hel del debatt, vilket naturligtvis var avsikten.Den senaste fasen i utvecklingen av internet, även kallad Web 2.0, har hyllats av rader av teknikutopister. Det är du och jag som bloggar och skapar innehållet på sajter som Wikipedia, MySpace, YouTube och Facebook. Man talar om det fantastiska med användargenererat innehåll och en demokratisering inte bara av internet, men i största allmänhet. Fler personer kan uttrycka sina åsikter. Fler personer kan förmedla kunskaper. Fler personer kan få det de skapat, inte minst musik, uppmärksammat. Det tjänar demokratins syften, menar förespråkarna.Keen köper inte den här beskrivningen för fem öre. Visserligen har du och jag fått mer utrymme att göra vår röst hörd, och att ge uttryck för våra narcissistiska böjelser, på internet. Men det har alls inget med demokrati att göra. Det handlar om business. Det är en briljant affärsidé att låta användarna själva gratis skapa innehållet på olika sajter. Det är ingen slump att flera av dem är värda flera miljarder dollar. Vi göder några få dollarmiljardärer.Men du och jag har exempelvis inte samma förmåga att sålla som en redaktör eller att inhämta och redovisa fakta som en reporter. Vi besitter definitivt inte samma kunskaper som en fackman. Vi skapar inom rader av områden dåligt, banalt och tvivelaktigt innehåll, anser Keen. Med Web 2.0 håller de gamla hierarkierna på att falla samman och resultatet är snarare kakofoni än demokrati.Du och jag har sedan en tid, utan ersättning, kunnat skriva artiklar om vad vi vill för det digitala uppslagsverket Wikipedia, samtidigt som personalen på anrika och avgiftsbelagda Encyclopaedia Britannica successivt har bantats. Säkert finns det även specialister som bidrar med förstklassig kunskap på Wikipedia. Men Keen framhåller att de allra flesta inte kan mäta sig med giganter som Albert Einstein, Sigmund Freud, Marie Curie och Bertrand Russell. De skrev för Encyclopaedia Britannica och dagens förnämsta kännare inom olika områden skriver för dem idag.Nu kan vi även lägga upp vår egen musik på nätet samtidigt som vi laddar ned proffsens musik gratis. Nätet fylls av skräpmusik samtidigt som en hel industri baserad på verkligt kunnande undermineras.De kunskapsintensiva musik-, film- och förlagsindustrierna är under attack. Upphovsrätten är under attack. Tidningen du läser just nu är kanske inte heller någon vinnare, trots att den har en nätupplaga. Seriösa nyheter, fördjupningar och analyser får ge vika för ett enormt utbud av kändisskvaller. Att Aftonbladet eftergivet anlitade bloggaren Alexander Schulman, och sanktionerade hans tilltag, kan ses som ett tidens tecken. Konsumenterna är med andra ord inte heller några vinnare.Historien, skriver Keen, har visat att den breda massan inte är särskilt förnuftig. Det är ett av problemen med The Cult of the amateur. Keen är överdrivet elitistisk och han ser ingenting, absolut ingenting positivt med Web 2.0. Vidare är hans kritik fullständigt renons på konstruktiva inslag - vilket inte hindrar att mycket av det han skriver är sant och viktigt. För dem som föredrar seriösa papperstidningar, riktiga uppslagsverk och CD med konvolut ser inte utvecklingen särskilt gynnsam ut. Och betraktas det rentav inte som aningen suspekt att vara seriös nuförtiden?Undertecknad noterar ett par saker (på internet). Valen av presidentkandidater pågår för fullt i USA. Det ser ut som en tanke att nyhetskanalen CNN samarbetar med YouTube i sin bevakning av valen. Det ser ut som en tanke att New York Times, vars pappersupplaga har minskat kraftigt, har skapat en särskild Facebook-sida på sin hemsida.

I paradiset för amatörer

Utvecklingen av internet har resulterat i en snårskog av idel medelmåttighet, menar Andrew Keen som tar strid för otidsenligheter som kunskap och kvalitet.