Varde ljus; och det vart Inger Christensen.
Gång på gång har världen tagit form i den danska poetens dikter: ur det enstaka ordet har ett språk sprungit fram, från jaget har ett helt universum uppenbarats. I debutboken Ljus från 1962 tändes ett författarskap som skulle leda till de internationella lyrikstjärnorna: år efter år fanns Christensen med i nobelprisspekulationerna.
Det är en lågmäld och ändå bländande diktsamling som först nu finns tillgänglig på svenska i sin helhet – tidigare har ett urval översatts av Jan Östergren – och som tack vare Marie Silkebergs försorg lyser också i sin nya språkdräkt. Det organiska växandet, expansionen, är ett grundmotiv i Christensens diktning, och i debutboken finns fullt av tematiska frön som spirar i de senare verken: natur och människa, man och kvinna, språk och skapelse, kropp och kärlek, krig och hopp.
Redan i författarskapets gryning framträder Christensen som en diktare med en sällsam känsla för ordens valörer och meningarnas rytm. Om inte förr förstår man hur pass melodisk hennes poesi är när man lyssnar på den inspelning – den går att hitta på Youtube – där hon med spröd och suggestiv stämma sjunger fram dikter ur ”Ljus”.
”Nej dikt dikt dikt är min kropp”, mässar hon och sätter varje nerv i poetisk darrning.
Ljus är i rörelse och rörelsen kommer att vara det kännetecknande i Inger Christensens poesi. Kategorier som modernt och klassiskt känns helt oväsentliga när man talar om hennes litteratur – den bär tidlöshetens prägel.
I sin första, svindlande vackra diktsamling riktar hon ljuset mot världen. Vi ser, och det är gott.