Johannesson och Schultz är här för sin avslutande turnékonsert för plattan. Och ensemblen är smått stjärneskimrande där Bobo Stensson tveklöst är en av Jazzsveriges absolut största. Och det dröjer inte långt in i konserten innan han bevisat sin briljans. Som mest exalterad blir han mot slutet. Vänsterfoten lättar och knäet sträcks i skyn. Solona dryper av tonrikedom utan att för en sekund blir överladdade eller kaotiska.
Schultz däremot satsar på slickt spel. Han låter lite som han ser ut. Page, grov halskedja och glassig skjorta. Han är skicklig men stilen mår bra av kompets mer vågade ös. Basisten Martin Sjöstedt är däremot alltigenom lysande. Avspänt alert rör han sig på, under, mitt i och emellan de andras spel. Hans walking bass är utsökt och hans ruffade kontur lägger sig likt ett skyddande skal kring klangens mjuka kärna. Mötet med pianot går i poesins tecken där harmonier flätar
i och ur till Johannessons ymniga cymbalspel. Han
å andra sidan blir tyvärr något urskiljningslös vilket funkar fint som komp men blir trist vid solon.
Mellansnacket blandas med avspänt prat musiker emellan. Känslan tangerar repstämning. Det är internt. Maskulint. Medan spelleveransen är intensiv trots numrens ofta lågmälda karaktär. Kvartetten badar i en paradoxens meditation där avsaknaden av en sax blir en påminnelse om Coltranes ständiga närvaro. Snyggast är John Abercrombieballaden där ensemblen förfinat det sound som kallas lyrisk jazz.