JMG LE CLÉZIO - Vandrande stjärna

"Det finns inga oskyldiga människor", förklarar en kvinna när en judisk och palestinsk flyktingkaravan stöter på varandra, den senare tvungen att ge sig av på grund av den förras ankomst. I den nu återutgivna romanen Vandrande stjärna från 1992 skildrar JMG Le Clézio hemlöshet och irrande flykt i krigets skugga och ger en kraftfull bild av Mellanösternkonfliktens grymma paradox när han låter två flyktingars öden spegla sig i varandra. När nazisterna närmar sig den sydfranska by där de sökt skydd måste den trettonåriga judinnan Esther och hennes mor fly över bergen till Italien, en strapatsfylld vandring som så småningom leder fram till det efterlängtade Jerusalem. Samtidigt som staten Israel utropas tvingas palestinska Naima lämna hembyn för ett dammigt flyktingläger, där svält och epidemier härjar bland den aldrig sinande strömmen av fördrivna. På den enas färd till sina drömmars mål och den andras väg mot en ändlös mardröm korsas deras banor flyktigt, ett möte ingen av dem glömmer. De två hjältinnorna blir symboler för såväl sina folks smärtsamma erfarenheter och sammanflätade historia som för en allmänmänsklig rotlöshet och utsatthet. Romanen rymmer åtskilliga starka scener, men jag är inte överdrivet imponerad av Nobelpristagarens förmåga att gestalta unga kvinnors inre liv. Alltför ofta står idealismen i vägen för realismen och det blir bara för fint, stundtals snudd på sentimentalt. Däremot fångar han med sin anmärkningsvärt enkla men bitvis lyriskt skimrande prosa effektfullt frihetslängtan och målar med sensibla schatteringar solen, vinden, havet. Minnesvärd är Vandrande stjärna inte minst för sammanförandet av de två vandrerskorna, där den enas räddning innebär den andras undergång, och den uppfordrande påminnelsen om de enskildas lidanden i historiens obarmhärtiga klor.

JMG LE CLÉZIO - Vandrande stjärna

Nobelpristagaren Jean-Marie Gustave Le Clézios roman Vandrande stjärna är en uppfordrande påminnelse om lidandet för dem som hamnar i historiens klor.