På fälten står gamla kvinnor böjda över jorden, längs vägkanterna säljs nyskördade grönsaker ur bakluckan av en bil, i stort sett varje gård odlar vad som behövs för att göra familjen självförsörjande.
Jag slår mig ner vid Gudarnas kust, inte långt från den pittoreska medeltidsstaden Tropea, med svindlande klippstup och smaragdgrönt vatten. Vid horisonten skymtar vulkanön Stromboli som en hägring, klara dagar kan man se röken som ringlar sig upp ur den konstant aktiva vulkanen.
Tempot är stillsamt, inga hetsigt tutande bilister som i norra Italien: här tar man det, på sydligt manér, piano. Det är svårt att tro att maffians våldsamma makt håller hela regionen i sitt grepp. Men den sydligaste delen av det italienska fastlandet, stövelns fot, har alltid, eller åtminstone mycket länge, varit det otyglade landet vid civilisationens rand.
När den brittiske författaren George Gissing hösten 1897 var på väg till Kalabrien som få utanförstående då satte sin fot i, varnade hans neapolitanska värdar honom för det vilda Södern, förpestat av febern, snöiga vintrar och en barbarisk dialekt: "De skulle lika litet falla dem in att resa till Kalabrien som till Marocko." I den underhållande essän Vid joniska havet skildrar Gissing med lätt hand sekelskiftesresenärens vedermödor. Medan han försöker få verkligheten att stämma med resehandböckerna och de egna fantasierna uthärdar han usel värdshusmat, ännu värre rumskomfort, transportmedlens nyckfulla avgångstider och pompöst utövad tjänstemannabyråkrati.
Gissing var på jakt efter det klassiska arvet, efter Magna Graecia, de blomstrande grekiska kolonier som satte Kalabrien på den antika kartan, efter landskapet Vergilius lovsjöng och vägarna Hannibal marscherade längs.
Goten Alariks grav hittar han dock aldrig, den flod Horatius odödliggjort visar sig vara en oansenlig bäck, av den rika staden Sybaris återstår bara namnet på järnvägsstationen, tempelruinen i Metapontum skyms av en ful hög mur. Men Gissing lyckas ändå förmedla sin hänförelse över att befinna sig på klassisk mark: "En doft av rosmarin tycktes buren av vinden från en förlorad värld."
Gissing reste längs det joniska havet, jag befinner mig vid det tyrrenska. Men han avslutar sin rundresa nära den plats där de två haven möts, i Reggio di Calabria där man kan skåda Sicilien på andra sidan Messinasundet. Staden imponerade inte särskilt på Gissing. 1783 skakades området av en kraftig jordbävning och hela Reggio lades i ruiner. Den återuppbyggda staden beskrev han som ren och fin, men livlös.
Fortfarande är Reggio något ett nybygge: 1908 raserades staden ännu en gång av en förödande jordbävning och kännetecknas i dag av raka förnuftiga gator, alldeles utan den gyttriga charm som brukar prägla italienska stadskärnor. Men staden har sin eleganta strandpromenad: Italiens vackraste kilometer, enligt författaren Gabriele d’Annunzio.
Vad som numera är Reggios, ja hela Kalabriens, största stolthet från det grekiska arvet fick Gissing aldrig uppleva. Det var nämligen först 1972 som en snorklare upptäckte en hand som stack upp från havsbottnen och två manshöga bronsskulpturer från 400-talet före Kristus kunde bärgas.
Bronserna från Riace är unika i sitt slag: ytterst få bronsstatyer från den tiden har klarat sig från ödet att under något av historiens alla krig smältas ned till vapen.
Troligtvis skulle de aldrig ha räddats till eftervärlden om det inte varit för det skeppsbrott som hindrade dem från att anlända till sin tilltänkta destination.
Nu håller de sköra statyerna på att restaureras. När jag ser dem ligger de ned i ett slags laboratorium, omgivna av mikroskop och forskare i vit rock, ja, det liknar nästan en avancerad skönhetssalong.
Trots det utstrålar de två krigarna kraftfullhet. Hårlockarna är detaljerat utmejslade, blodådrorna sväller under huden, ögonen av ben och glas blänker fortfarande efter 2 400 år.
Bronserna vårdas varsamt, men på många andra håll i Kalabrien är det sämre ställt med kulturarvet. Pengarna till underhåll saknas.
Jag besöker grottkyrkan Piedigrotta vid staden Pizzo, där salarna pryds av hundratalet märkliga stenskulpturer från förra sekelskiftet. De håller på att vittra sönder, liksom 1700-talsfreskerna i taket. Trots att det egentligen ska vara inträde finns ingen vakt som håller koll på byggnaden.
En förklaring till förfallet är att ett svart hål slukar en stor del av de offentliga medel som kommer Kalabrien till del: ’Ndranghetan. Inte alla känner till att just den kalabriska maffian är landets, ja kanske världens, rikaste och mäktigaste. Organisationen kontrollerar den europeiska kokainhandeln och dess miljardomsättning kan räknas i procent av Italiens BNP. I sin fängslande reportagebok ’Ndrangheta beskriver Tomas Lappalainen hur framgången hänger samman med uråldriga sociala strukturer.
Medan maffians affärsmetoder är ultramoderna och följer den internationella finansmarknadens logik, är klantänkandet arkaiskt och har knappast förändrats sedan Homeros tid. De starka blodsbanden borgar för lojal tystnad. Och de som inte har något samröre med maffian vill inte heller de prata eller påminnas om den. Jag läser Lappalainens bok med en reklambroschyr som skyddsomslag.
Som tillfällig besökare märker man inte av maffian i mer än att dess osynliga närvaro har den paradoxala effekten att man inte behöver oroa sig för småkriminalitet. Men så innebär turismen också betydande beskyddarinkomster och en utmärkt möjlighet att tvätta smutsiga pengar. Kapital som inte gör något för att Kalabrien, trots sin vackra kust, ska upphöra att vara Italiens fattigaste region.