I ett självporträtt från 1912 riktar han en utmanande blick under tunga ögonlock mot betraktaren. Det råder inget tvivel om att det är en självmedveten ung man som hållit i penseln. Med djärva drag och lysande färger framställer sig Isaac Grünewald som den nya tidens frontman, lika elegant som stridbar. Den böjda näsan är accentuerad – konstnären framhävde gärna sin judiskhet, också under de mörkaste antisemitiska tider – och huvudet tillbakalutat, som om konstnären fångats i brådskan, på väg någonstans.
Isaac Grünewald var den självskrivne banerföraren när modernismen stormade in i ett komplett oförstående Sverige. I sin praktfulla biografi om Grünewald beskriver Per I. Gedin landet vid tiden då konstnären debuterade tillsammans med gruppen De unga som ”ett fullkomligt u-land när det gällde den internationella moderna konsten”.
Gedin poängterar skillnaden mellan modernisterna och den tidigare generationens förnyare, konstnärer som Carl Larsson, Anders Zorn och Richard Bergh, som tagits emot med öppna armar av etablissemanget och snabbt blivit eftertraktade celebriteter.
När Grünewald målade sitt självporträtt hade vindarna visserligen så smått börjat vända och det måleri som nyss skällts ut som humbug och sinnesslött kludd fick ett försiktigt förstående bemötande av kritiken. Men Grünewalds kamp var långt ifrån över och de första årens motstånd skulle för alltid prägla honom.
Trots att Grünewald kom från en urfattig familj blev han mycket tidigt säker på att han skulle bli konstnär och hans talang var också enastående. Endast 15 år gammal blev han antagen till Konstnärsförbundets skola.
Några år senare anlände han till Paris i lånade kläder och mötte väggar som ”sjöng, nej, vrålade av färg och strålade av ljus”. Det var som ett nytt språk som upphävde alla regler – men ett språk han tyckte sig förstå. Med Sigrid Hjérten vid sin sida lanserade han detta revolutionära språk i sitt hemland, men gjorde sig också ett namn på kontinenten.
Ord som färgfest och livsglädje hänger fast vid Grünewald, men han hade också mörkare sidor, vilket Gedin betonar med det andra ledet i undertiteln ”modernist och människa”. Sympatisk var han inte alltid.
Sedan han utnämnt sig själv till de ungas främste representant tålde han ingen konkurrens och kunde kampanja mot tidigare kamrater. Han blev känd som en ekonomisk bråkstake och drog sig inte för att gå till domstol när en affär orsakade missnöje – boken rymmer ett helt kapitel med titeln ”Konflikter”.
Det är även lätt att för-vånas över hur Grünewald på senare år, när han själv fått professorstitel och på alla sätt var etablerad, vände sig mot de yngre konstnärerna och började låta som sina egna gamla vedersakare när han avfärdade nya konstriktningar som ”pueril anspråksfull dilettantism”.
Gedin förstår detta som ett utslag av hans vilsenhet i ett nytt konstklimat och osäkra sökande efter konstnärlig förnyelse.
Men det fanns ju också grund till att Grünewald ständigt var beredd att lyfta knytnävarna mot världen. ”Striden för livet tar all tid”, skrev han i ett brev till sonen Iván och det är detta Gedin lyfter fram som den röda tråden: kampen för att överleva, för att göra modernismen accepterad, för vettiga ekonomiska villkor för konstnärer. Och förstås, kampen mot de antisemitiska fördomarna. Ordet främmande var legio för att beskriva konstnären, när inte grövre rasistiska glåpord användes, och också i socialdemokratisk press kunde han kallas en ”kallhamrad och förslagen utlänning”. Det fyllebråk på en tågstation som han 1926 dömdes till en månads fängelse för hade av allt att döma bakomliggande antisemitiska orsaker.
Vid Grünewalds förtidiga död i en flygolycka 1946 var alla eniga om att landet förlorat en av sina största konstnärer. Men trots framgångarna skulle det in i det sista gräma honom att Nationalmuseum förblev så njugg i sina inköp. Några av sina främsta verk från 1910-talet, som paradnumret ”Det sjungande trädet”, sparade han på hela livet i hopp om att den stora institutionen skulle ändra sig. I stället blev det nyöppnade Norrköpings konstmuseum som förvärvade målningarna – och därmed skaffade sig landets finaste Grünewaldsamling.