Kreative gossen Max

Vildingarna är berättelsen om den kreativa och energiska pojken Max som försökt ha lite kul men där allt blivit fel. Han startar krig mot sin syster, och kommer på kant mot sin mamma och biter henne, hans finaste saker har gått sönder och han skickas till sängs utan kvällsmat. Då rymmer han hemifrån i vargkostym med en övergiven båt till Vildingarnas land där han lyckas tämja dessa odjur och bli deras konung. Eggers har skrivit boken liksom manuset till Spike Jonzes nya film med samma namn. De utgör en litterär omarbetning av Maurice Sendaks klassiska barn- och bilderbok Till vildingarnas land från 1967, där tonvikten ligger på bilderna. Sendak anlade ett nytt berättande för barn, mindre didaktiskt, mera i samma ögonhöjd som barnen själva. Det vill säga, de lät vuxenvärlden vara stor, oförståelig och farlig - men möjlig att erövra med lekens och fantasins och bildens kraft. I Eggers bok är pojken Max äldre, kanske nio-tio år, och målgruppen för boken har vuxit förbi de fyraåringar som suttit fastnaglade vid Sendaks bildvärld. Men där Sendak lät de kraftfulla teckningarna bära berättelsen så har texten i Eggers bok inte lämnat lika mycket åt fantasin.Denna överbestämning gör inget i den första delen, som är självständig gentemot Sendak och arbetar realistiskt. Där har Max fått en storasyster som håller på att bli tråkigt stor och mamman har fått en trist kille som mest slaggar på soffan och luktar konstigt. Här utspelar sig den fond som Max sedan kommer att göra upp med när han seglat iväg till vildingarnas land, och som fond är den både intressant, inkännande och underhållande gestaltad. Tyvärr blir jag uttråkad i den andra delen. Max befinner sig i Vildingarnas land och ska försöka regera över ett gäng oregerliga bestar som ofta, men inte alltid vill väl och där destruktiviteten ligger hack i häl all kärlek. Kanske faller denna del för att jag är tveksam till att skjuta in ett fantasygrepp i realismen, men det är svårt att undvika då boken följer Sendak. Svårigheten ligger nog snarare i att läsa Eggers "blank" i denna del då Sendaks bok är så egenartad , vilket gör den svår att mäta sig med och ännu mindre gestalta litterärt. Det återstår att se om filmen lyckas ta avstamp i Sendak men ändå göra något så egensinnigt att den kan hålla hela vägen.