Jag tycker att Kristofer Åström har varit vilsen under några år. De två senaste plattorna har i varje fall inte varit tillnärmelsevis så skarpa som de två plattor han gjorde under 2001. Kargt och mörkt och framför allt angeläget gällde för dessa. Det här är en klättring ur svackan. Kanske framför allt för att han alltid har varit bättre när han kontrollerar känsloläget. Det blir så mycket mer klart vad han vill då.
I kraften förlorar ofta Kristofer Åström nyanserna. Här finns variationsrikedomen. Det är popigt, klara influenser från amerikansk mylla och urbant i en fin blandning.
