Leken en lek med döden

Att det är han som för förtryckta kvinnors talan är kanske ödets ironi. I Jungfruleken
(skriven 1945), som hade
premiär på internationella kvinnodagen, ligger hans egen historia i botten. Här finns en frånvarande fängslad tjuv, älskare till Madame (Irene Lindh) som vältrar sig i lyx i sin fashionabla Parisvåning (vacker scenografi av Alex Eales) där pigorna Claire (Sofia Helin) och hennes olyckssyster Solange (Angela Kovács) lyder hennes minsta vink. Jungfrurnas lek är en lek med döden. När Madame är borta sätts äggklockan och grammofonen på och spelet kan börja: fram med Madames garderob, på med hennes smink, Claire spelar Madame, den tyranniska befallerskan, och Solange hennes kuvade husa, med det stärkta förklädet runt magen. Fantasierna om det snygga mjölkbudet blir till erotiska beskyllningar, tonen hårdnar, gummihandskarna åker på och - det är dags att välta Madame i sängen och strypa henne. I Mitchells nerviga regi blir denna lek också en lek
med skådespeleriet. Helin och Kovács excellerar i en parodi på teaaater, med överdriven gestik och artikulering, där den ena
står på en stol i Madames röda sammetsklänning med släp och den andra
ligger på knä och hukar med sandaletterna beredda. Vettskrämda packar de undan allt då Madame gör entré. Irene Lindh är fenomenal som diva med en valkig peruk och med obruten pondus då perukunderlaget, en elastisk binda, täcker skulten vid ombytet från brunett till blondin. Hon säger sig älska sina små pigor och är beredd att låta dem bli hennes enda arvingar. Men Solange och Claire har fasansfulla planer och lindblomsteet serveras med darrande händer och hopp om ond bråd död. Jungfruleken är en tragedi, systrarna är offer för instängdhet, förtryck, förnedring och det kan bara sluta med folie à deux, med leken som galenskapens näring. I pjäsens andra lekomgång fullbordas tragedin och Solanges berömda monolog, suveränt framförd av Kovács, är en träffsäker vansinnets utsaga, gripande. Den lungsjuka Claire spelas känsligt och flickljuvt av Sofia Helin (känd från filmen Arn och med denna pjäs debutant på Dramaten). I vit tyllklänning ligger hon i Madames säng täckt med blommor - som vore döden enbart en ljuvlig estetisk akt. Jag är berörd av pjäsen, som är en påminnelse om alltför många nutida öden, där klasstillhörigheten tillåter utnyttjande och utnyttjandet föder hat och döden i fantasin kan bli
döden i verkligheten. Genets pjäs är ett mästerstycke, språket ibland roligt, alltid levande och framför allt balanseran-
de vid psykosens gränser. Och "väggarna är Guds öron".

Leken en lek med döden

Genets Jungfruleken blir på Dramaten ett mästerstycke och en fullbordad tragedi. Jean Genet, dramatikens enfant terrible, son till en piga som lämnade bort honom innan han fyllt ett, som stal, prostituerade sig och blev främlingslegionär.