Povel Ramel började sin bana som 17-åring och arbetade till sin död vid 85 års ålder. Året innan uppträdde han till exempel med Norrköpings symfoniorkester. Debuten i tonåren skedde dessutom några mil söder om Valdemarsvik, i Källvik, Loftahammar, där han spenderade sin barndoms somrar och satte upp sin första revy 1939.
I onsdags kväll återkom musiken till samma trakt, fast nu gestaltad av barnen Mikael och Lotta Ramel. De har rest land och rike kring de senaste åren för att spela upp ett knippe låtar ur faderns digra låtskatt.
Hela 960 verk hann det bli. Inte konstigt då att en del av dem känns bedagade. Studentikosa bagateller som inte har någon större substans än effekten av några oväntade rim. Några andra bitar var säkert provokativa när det begav sig, men saknar sting i dag.
Likaväl finns där guldkorn som kommer ingå i det som vi kommer kalla den svenska sångskatten, även om 10, 20, 30 år. Jag tänker på Far, jag kan inte få upp min kokosnöt, Var är tvålen? och Underbart är kort, till exempel.
Jag roas också av klassikern Karl Nilsson, både av låten i sig och av Lotta Ramels framförande i dubbeltempo.
Syskonen gör, tillsammans med basisten Backa-Hans Eriksson, en föreställning som känns lekfull och opretentiös, ungefär med samma approach som deras far. Lite slängigt, flängigt och hejigt. Glad musik med snåriga smarta texter.
Möjligen kunde jag sakna några örhängen, som Lingonben och Morbror Jan, kleptoman.