Lillgammalt om angeläget ärende

Maria Fagerbergs tredje roman, Skärvor av himlen, handlar om Vendela som vill göra en dokumentär om Nadja. Hon har övergivits av sin mor, bor i den ryska betongslummen med sin mormor och går i högstadiet. Men när mormor drabbas av en infarkt måste Nadja börja diska på en krog för att få pengar till hyran. Därtill måste hon ta hand om den gamla. Hon är bara femton men sitter fast i ett samhälle som befinner sig i glappet mellan två system. Och glappet verkar växa.

Historien rullar fram på parallella spår ett bra tag. För samtidigt som Vendela förbereder sitt filmprojekt i Sverige lär vi alltså i vartannat kapitel känna den hon ska filma. När sedan de där spåren korsas och Vendela kommer till Ryssland visar sig tolken vara omöjlig och Nadja avvisande, kontaktpersonen är däremot en ljuvlig person och mormor rörande.
Varför, tänker man, gör inte Vendela en dokumentär om kontaktpersonen i stället, en idealist som hjälper unga att komma rätt? Eller mormor, hon skulle vara precis rätt person för en film om denna ruinstad i cement.
Det är lite tröttsamt, att hon inte kan göra den film man själv ser i texten, att hon inte kan plocka till sig det starka material som finns där. Man märker lite för tydligt vad hon missar och blir irriterad, hon verkar så låst och inskränkt. Och sådant är alltid svårt att hantera för en läsare. Man köper inte utan vidare att en huvudperson verkar lite korkad och börjar nästan skriva om Fagerbergs bok. På samma sätt som man vill förvandla Vendelas projekt. Och det är kanske inte riktigt rättvist.

Vendela vet att hennes berättelse innehåller många bra bilder men anser att den saknar rörelse och driv. Det beror på, tror hon med viss rätt, att Nadja inte vill öppna sig och berätta mer om sitt liv; det behövs en stark konflikt för att påverka henne och föra dokumentären framåt, kommer Vendela fram till.
Man kan ana att Fagerberg tänkt i ungefär samma banor när hon gjort sin bok. Och så låter hon Vendela driva sin vilja igenom på ett sätt som inte riktigt svarar mot hennes personlighet och därmed svänger också dokumentären ett halvt varv och liknar mer en misslyckad spelfilm.

Det är ett angeläget ärende (samma sak kan sägas om de två tidigare romanernas tema, cancerboken Svart Dam och krigsromanen Till Hemlandet) men texten får emellanåt ett övertydligt, nästan lillgammalt drag: och "mormor gör frukost Värmen sprider sig i hela Nadjas mage, tränger undan trötthet och oro en stund." Romanen ska ju handla om unga människor och skildra deras värld och erfarenheter men här känns det ofta som om Fagerberg också vänder sig till dem hon skildrar, en yngre publik, och det stör mig en del.