Lite text tre ackord två basgångar
När Ernst Billgren och Olle Ljungström drar igång spelningen med sitt band Oslo är lokalen proppfull, och alla nickar i takt och applåderar och skrattar när Ernst säger Shank you mellan låtarna som om de tyckte att Oslo var ett jättebra popband och diggade alla låtarna fast ingen lyssnar på Oslo egentligen och ingen någonsin skulle ha brytt sig om deras låtar om det inte vore just Ernst och Olle.
Oslo gör jätteenkel musik. En trumma för varje trumpinne, tre ackord, två basgångar och sång i ett och samma tonläge, bara två?textrader-låtar. Om och om och om igen hela tiden. Och så det där intellektuella stöket som placerar dem i konstrockhuset där till exempel Velvet Underground redan bor. Så har nog Oslo funderat mycket på hur Sonic Youths gnissel kan låta så naturligt och var gränsen går mellan konst och musik och mellan konstmusik och demoscen. De har nog inte kommit fram till så mycket.
Ernst Billgren överraskar dock. Han har inga gula solglasögon på sig. Han har en hel del rockstjärneutstrålning. Han har inte en så dålig sångröst som man skulle kunna tro. (Fast man drar ändå en lättnadens suck när Olle Ljungströms stämma tillåts dominera.)
Och ja, okej då, jag funderar på om det här möjligtvis är ännu en strategi i Ernst Billgrens konstplan. Alla vet att Ernst Billgren är den enda konstnären som har en agent och att allt han gör är konst. När Ernst Billgren handlar på ICA är det experimentellt, när han är med i sex- och samlevnadsprogram på Kanal Fem är det genomtänkt kitsch. Så varför skulle det inte vara konst att vara med i ett popband?
Grejen är att Oslo, liksom allt annat Ernst Billgren sätter sin stämpel på, inte blir konst förrän man som betraktaren uppfattar det som konst. Det är vi i publiken analyserar Oslo och ser en problematik i att Ernst Billgren plötsligt blir popmusiker och kompis med Olle Ljungström när han egentligen är konstnär. Det är vi som försöker lyssna på musiken utifrån bilden av Ernst Billgren allkonstnären som leker sig genom det populärkulturella medielandskapet med enda syfte att förvirra och ifrågasätta begrepp om högt och lågt, konst och skräp.
För egentligen verkar de ju mest ha rätt kul med sitt band, Olle Ljungström är fin och glad i sin rutiga byxor och Ernst Billgren blundar lite när han sjunger. De verkar inte ha några problem alls med definitioner av huruvida de är artister eller konstnärer eller om det här är konst, hobby eller svårtolkad konstpopmusik.
Jag släpper tanken på att alltihop kan handla om att med kritisk konstnärligt förhållningssätt påpeka att man kan få folk att lyssna på vad som helst. Och så applåderar jag lite också och skrattar när Ernst säger att ?Vi spelar en låt till för ni är den bästa publik vi har haft?, fast Oslo i själva verket antagligen inte har någon publik överhuvudtaget.
Så jobbar vi med nyheter