Litterär prestation av Keplerhalva

Alexander Ahndoril blandar de litterära korten i sin nya roman Regissören men visar sig sen inte bara sitta med trumf på hand. Foto: Sara Mac Key

Alexander Ahndoril blandar de litterära korten i sin nya roman Regissören men visar sig sen inte bara sitta med trumf på hand. Foto: Sara Mac Key

Foto: Sara Mac Key

Kultur och Nöje2009-10-02 00:00
Den lilla världen och den stora - skolgårdspennalismens och stormaktspolitikens - speglar varandra i Alexander Ahndorils nya roman Diplomaten. I båda härskar våldet under en tunn fernissa av fryntlig gemenskap. Det är den starke som namnger, ställer upp regler och utdelar bestraffningar, och den som inte vill spela med riskerar att betraktas som en åsna eller en rädd liten pacifist.Speglingseffekten åstadkoms med hjälp av ett hastigt scenbyte. Den tioårige pojke som, pendlande mellan medlöperi och motstånd, blir vittne till och offer för mobbing i antisemitismens Uppsala 1939, befinner sig plötsligt i rollen som chef för FN:s vapeninspektörer i Irak 2003. Han är nu en åldrad man, med familjeproblem, ond rygg och hela världen på sina axlar.Det ligger förstås nära till hands att anta att Ahndoril - som fram till dess att han avslöjades som ena hälften i äkta paret Lars Kepler mest var känd för Ingmar Bergman-porträttet Regissören - tecknat sin diplomat efter Hans Blix. Alltså ytterligare en skönlitterär gestaltning av en berömd samtida svensk? Nja, visst har Blix fått bidra med en del biografiska data, och skildringen av det politiska spelet håller sig tätt till fakta, men de privata avsnitten är ren fiktion.Intressantare än förhållandet mellan dikt och sanning är hur Diplomaten håller som roman. Barndomsskildringen, som rymmer åtskilliga starka scener, växer mot en klimax som skjuts upp för att sedan mer eller mindre rinna ut i sanden. FN-avsnittet är inte lika suggestivt, men när det väl fått upp farten blir återkopplingarna till barndomen mest till störningsmoment. De visuella beskrivningar som hela romanen är tryfferad med kunde till större effekt ha använts mer sparsmakat. Snarare än att ge liv lägger de ett estetiskt filter över berättelsen.Ändå är Diplomaten en litterär prestation utöver det vanliga. Ahndoril skulle ha kunnat nöja sig med att skriva en utmärkt liten finsmakarroman om kamratförtryck, eller en oklanderlig dokumentärroman om Bushregimens lögner och maktmanipulationer. I stället har han valt att blanda korten. Resultatet är en krängande och oavlåtligt spännande hybrid till roman, med inslag av såväl existentiellt mobbingdrama som storpolitiskt drömspel.
Litteratur
ALEXANDER AHNDORILDiplomatenAlbert Bonniers Förlag
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!