Lugns samlade i Åkessons spår

Kristina Lugn är nuförtiden betydligt mer produktiv som dramatiker än som poet. Det stora behovet av att ge ut en tredje version av hennes samlade Dikter 1972-2003 - efter Lugn bara Lugn (1984) och Samlat Lugn (1997) - är kanske inte väldigt skriande. Faktum är att Dikter bara lyckas inkorporera den senaste diktsamlingen Hej då ha det så bra.

Å andra sidan kan man hävda att ju mera Lugn desto bättre. Få poeter kan som henna både reta och roa, även om jag tror att de flesta numera har kapitulerat för den poet som kan inleda en dikt med att utbrista:

"Gud så dumt att gå omkring
i en expanderande kommun
och bara tänka på sej själv!"

Få kan som Kristina Lugn få den andliga tomheten att eka genom att skickligt bearbeta välfärdssamhällets floskler. Ångesten vibrerar under diktraderna men i hennes poesi finns också en sinnlig värme, ett mjukt lugn. Därför ser jag det inte som en slump att hennes Dikter ges ut samma dag då också Sonja Åkessons dikter kommer ut.
Lugn trampar oförväget vidare i det spår som Sonja Åkesson drog upp. Och även om Dikter inte bjuder på den ringaste nyhet så när den ändå förhoppningen att den följs upp med en mer angelägen volym med hennes samlade dramatik inom kort.