Andra försöket med Magnus Carlson och hans mästerliga musiker. Det är bra och vackert på alla sätt. Jag kan också gilla ambitionen att ge popsånger jazzdräkt på ett överraskande sätt. Och flera gånger funkar det väldigt bra. Jose Felicianos Rain svänger väldigt rätt. Bättre än originalet. Det är också spännande hur bandet attackerar Echo & The Bunnymens Ocean Rain och The Pogues Summer in Siam. Båda är beviset för att bra låtar lämpar sig för flera tolkningar. Summan är att man väldigt sällan har tråkigt när man lyssnar på Echoes. Jag är övertygad om att det beror på att bandet hade kul när de spelade in. Det låter så. Och ibland får det till och med bli psychedeliskt.
