Marquez är död, men verken lever

Foto: Hamilton

Kultur och Nöje2014-04-22 02:00

De första raderna i en roman kan påminna om tennisservar. Och bland direkt dödande bollar, nätrullare och dubbelfel hittar man konststycken som Gabriel Garcia Márquez inledning i Hundra år av ensamhet.

”Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.”

Anslaget i genombrotts­romanen från 1967 avslöjar från början en vidunderlig teknik och placeringsförmåga. Något som återkommer genom hela författarkapet.

Garcia Márquez dog i torsdags, 87 år gammal.

Han fick Nobelpriset 1982 och många betraktar honom som kronjuvelen i den latinamerikanska boomen, som sköljde över världen på 60- och 70-talen. I dag har stormstyrkan avtagit, men det finns anledning att sakna epoken, då den gav upphov till en sällan skådad glädje att inventera alla möjliga berättarformer för att återge och bearbeta en brutal politisk verklighet. Litteraturen blev angelägen på ett sätt som man inte upplever många gånger under en livstid. Men böckerna finns ju kvar och inget tyder på att skimret i den magiska realism som Gabriel García Marquez representerade har mattats.

Hundra år av ensamhet var en upplevelse, men det som gjort störst intryck är trots allt det lekfulla allvaret i den formfulländande skrönan Krönika om ett förebådat dödsfall.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!