Med albumet som världsbild

Mitt frimärkssamlande blev aldrig något stort intresse; det slutgiltiga beviset är att albumen fortfarande finns kvar till synes opåverkade av tiden: General Franco paraderar förbi i ett otal kulörer och valörer, följd av hjälteporträtten på Lenin och Mao under den långa marschen samt märkena som hyllar Östtysklands, Tjeckoslovakiens och Jugoslaviens forna härskare. "Frimärken är visitkort som de stora staterna lämnar ifrån sig i barnkammaren", skriver Walter Benjamin. Och det stämmer. Albumet ger en bild av världen som barnet kan göra till sin. Men frimärksalbumen var inte mitt betydelsefulla fönster mot omvärlden när jag var barn, den äran tillföll i stället fotbollsalbumen.

Fotbollsalbumet var min allra första läsebok. Bilderna limmades in i en speciell ordning, klubbar som Tottenham Hotspurs och IFK Norrköping bildade tillsammans med landslagen en bild av världen. Och spelarnas namn var magiska: Gerson och Tostao, Riva och Rivera.
I dag möter fotbollsalbumen hård konkurrens från de mer exklusiva samlarbilderna: kort i styv papp som placeras i plastfickor. Egentligen är det logiskt. Den fasta värld med klubblojalitet och nationstillhörighet som fotbollsalbumen berättar om är under upplösning. Spelarna i ett lag som påbörjar säsongen har i stort sett skingrats innan den fullbordats. Platsar man inte i sitt hemlands landslag kan man söka sig ett nytt. Irlands fotbollsframgångar på 90-talet byggde till exempel på generösa medborgarskapslagar. Och samlarbildernas aktualitet förbrukas i takt med transferfönstrens öppettider och det enskilda kortet får en mer begränsad upplaga och i förlängningen ett marknadsvärde.
Nyligen visade SVT den amerikanska komedin Blast from the Past, där en amerikansk familj skrämd av det kalla krigets kärnvapenhot tillbringat sitt liv i en hemmagjord bunker. Men när de väl tilltagna förråden tar slut får sonen - spelad av Brendan Fraser - återinträda i verkligheten. Han skulle vara hopplöst förlorad i 90-talet om det inte vore så att hans gamla samlarbilder av 50-talets baseballstjärnor gör honom rik. När samlarbilden blir värdefull blir det fullbordade fotbollsalbumet inte mer än en kuriositet.

Till min glädje har jag upptäckt att fotbollsalbumen fortfarande existerar. Inför EM lanserar ett italienskt företag ett album och självhäftande bilder av EM-slutspelets lag och spelare. Här är fotbollens jetsetare som Beckham, Zidane, Figo och Davids åter inplacerade i ett sammanhang som gör världen begriplig. Albumet återföder barnet i mig och med den vuxnes resurser förser jag mina söner med nya bilder nästan dagligen. Samma dag som EU-valet hålls införskaffar de också nya fotbollströjor, en engelsk och en italiensk, som gör dem till Michael Owen respektive Andrea Pirlo.
För när allt kommer omkring är vi ju alla européer och både EM och EU förenar oss.

Med albumet som världsbild

I tider av svårmod, som bland annat infinner sig när jag studerar resultatet av helgens EU-val, brukar jag ta fram mina gamla frimärksalbum eftersom de visar att varken Europa eller världen var bättre förr.