Med musiken i framsätet

Visst känner du igen känslan: man köper en trisslott, skrapar ett tag - bzzzz - och så är det över på fyra sekunder. Du har fått en minikick. I tid starkt begränsad, men ändå en upplevelse. Samma sak kände jag när jag nyligen var på Göta Lejon och såg nyuppsättningen av musikalen Grease; bravo, fin energi, kul, fint jobbat, spelglädje! Men när jag lämnade salongen fanns där inget att ta hem. Möjligen ett litet fånigt leende på läpparna. Kanske är detta nog.
Musikalen Grease begick sin premiär i Chicago 1971. Då handlade det om en amatöruppsättning på fem timmar. Året därpå flyttades föreställningen till New York och Off Broadway. 1978 landade filmen på biodukarna och vi kunde glädjas åt att se en ung John Travolta bli sommarlovsförälskad i Olivia Newton-John. Vem minns inte landsplågan You´re the one that I want. Själv mötte jag den för första gången på en amerikansk biograf där jag satt med en hink popcorn i knät och såg filmen flera gånger, den rullade bara på.
Javisst, ungdomarna i denna traditionella uppsättning får varandra på slutet, fattas annat. Vad jag kan reta mig på är att Sandy ger efter, att hon backar efter Dannys påtryckningar. Danny som i sin tur regeras av killgänget får Sandy att ömsa skinn och förvandlas från en välpolerad ankunge till en fräsig uppenbarelse i skinnkläder. This is a men´s world.
Ensemblen på Göta Lejon sjunger på svenska och även om berättelsen har sina charmpoänger så är det i första hand musiken som kammar hem vinsten. För visst känner du igen låtarna Summer nights, We go together, Greased lightnin´ och så naturligtvis nämnda plåga: You"re the one that I want eller "Du är den jag vill ha" som den heter i Staffan Götestams översättning? Bandet gör ett jättejobb under Mikael Jöbacks ledning, det är fullt ös nästan hela tiden och ljudbilden är tät. I föreställningens avslutande medley blir det rena partystämningen.
I andra hand är det de coola killarna i T-Birds som bär upp föreställningen, de har profilerat sig mer än vad tjejerna i Pink Ladys gör. Både Ola Forssmeds Sonny och Kim Sulockis Dennis kammar hem skrattpoäng i virvlarna. Tjejerna blir mest till en fnittrande massa som smygröker och småhuttar ur pluntorna i flickrummet. Men dansa kan de alla, och vad vore denna uppsättning utan dansen. Roine Söderlundhs koreografi är både funktionell och fartig. Tillsammans med vridscenen sätter den snurr på anrättningen.

Kostymerna i Lars-Åke Wilhelmssons design andas 50-tal, här finns både färgglada och blommiga klänningar, jeans, skinnpajar och matchande kostymer till de rosa kråsskjortorna.
Huvudrollerna görs av Rennie Mirro, som behärskar scenen både i dans och sång, och av Pernilla Wahlgren som känns ganska förutsägbar. Men visst skapar hon stämning med sin röst i fina soloballaden "Hopplöst är jag bunden till dig". Aftonens vokala överraskning kom när Monica
Einarsons skolrektor Lynch brände av en låt som det slog gnistor om.
Om man ska åka till Göta Lejon? Javisst, om du söker en liten pirrande känsla i magen - i fyra sekunder.

Med musiken i framsätet

Ett fånigt leende och en pirrande känsla i magen som varar i fyra sekunder. Det är vad Michael Bruze får med sig från musikalklassikern Grease på Göta Lejon i Stockholm.