Med The Cure i Oslo ? paa-paa-pa-pa-parappa
Kiss Me Kiss Me Kiss Me<br>
25 maj 1987<br>
Låtarna:
The Kiss
Catch
Torture
If Only Tonight We Could Sleep
Why Can"t I Be You
How Beautiful You Are
The Snake Pit
Just Like Heaven
All I Want
Hot Hot Hot!!!
Like Cockatoos
Icing Sugar
The Perfect Girl
A Thousand Hours
Shiver and Shake
Fight
Med The Cure i Oslo...paa-paa-pa-pa-parappa
Tåget rullade in på Oslo Central. Det var november och hösten hade nästan övergått i vinter. Året var 1987.
Varken jag eller mitt resesällskap ville lämna tåget. Det var kallt, blåsigt och mörkt. Klockan var så där 07:12.
Först om nio timmar hade vi tillgång till ett rum och dagen skulle användas till att slå ihjäl timmar.
-Hur många fik kan man avverka på nio timma? frågade mitt resesällskap och skrattade glädjelöst.
Huvudet dunkade efter en natt med för många öl och whisky i sällskap med ett gäng affärsmän från Stockholm.
-Jag skulle aldrig ha tagit den där sista whiskyn, sade jag.
Mitt resesällskap nickade och verkade tycka precis samma sak. JAG skulle aldrig ha tagit den där sista whiskyn.
Klockan hade hunnit bli över tre innan jag till slut lyckades kravla mig upp i överslafen. Mitt resesällskap hade högst ofrivilligt vaknat under mina vedermödor.
-Du sjunger inte särskilt vackert annars. Men med alkohol i blodet finns det ingen sans, sade resesällskapet.
Why Cant I Be You...paa-paa-pa-pa-parappa...Why Cant I Be You...paa-paa-pa-pa-parappa...Why Cant I Be You...paa-paa-pa-pa-parappa....
Alla vet väl hur det kan vara att få en låt på hjärnan. Och alla vet väl att den intellektuella nivån sjunker i samma takt som promillehalten i blodet stiger.
Why Cant I Be You...paa-paa-pa-pa-parappa...Why Cant I Be You...paa-paa-pa-pa-parappa...
"Man mår som man förtjänar", heter det. När vi vandrade genom Oslo Central vid pass 07:28 på morgonen undrade jag ändå om jag verkligen förtjänade att må sååå dåligt.
Hur skulle jag klara mig genom den här dagen? Det här kunde aldrig gå riktigt bra.
07:52 (ungefär). "Lies Kaffestue" blinkade det till i ögonvrån. Ett hopp tändes. "Ett fik kan man säkert hänga på ett bra tag. Ett par, tre, fyra timmar säkert", tänkte jag.
Med kaffe och en smörgås, som bara låg där eftersom hungern inte riktigt hade infunnit sig, satt vi där och slumrade ett tag. På något vis kändes det som om vi satt där på nåder. "De kommer att kasta ut oss vilken sekund som helst", tänkte jag.
Kaffet är kallt och mackan har redan börjat krypa iväg. Klockan var cirka 10:11.
Why Cant I Be You...paa-paa-pa-pa-parappa...Why Cant I Be You...paa-paa-pa-pa-parappa...
Jag vaknar till liv och känner mig faktiskt bättre.
-Lägg av, säger mitt resesällskap.
Jag tror inte att resesällskapet var medveten om att det var en radio som gick. Och så här i efterhand kan jag bli lite smickrad att resesällskapet trodde att det var jag som sjöng.
The Cure, ungefär klockan 10:11 på morgonen, i Oslo, piggade upp en illamående själ.
Why Cant I Be You...paa-paa-pa-pa-parappa...Why Cant I Be You...paa-paa-pa-pa-parappa...
Nästan exakt 10:48 hade vi fått nog av Lies Kaffestue och de av oss. Bara fem timmar och tolv minuter tills vi har en säng. Men det mesta kändes bättre nu.
Efter två timmar och sexton minuters planlöst vandrande bland ointressanta gallerier och tveksamma antikvariat hittade jag äntligen en intressant affär.
Dörrklockan pinglade till när jag, utan mitt resesällskap, klev in i Lies Musikk ungefär klockan 13:04.
När jag tagit ungefär ett steg in i butiken förstod jag varför mitt resesällskap lämnat mig ensam.
Why Cant I Be You...paa-paa-pa-pa-parappa...Why Cant I Be You...paa-paa-pa-pa-parappa...
"Det finns bara en enda skiva i hela Oslo och det är min speciella favorit. Sån tur jag har", tänkte jag och köpte hela dubbel-LP:n Kiss Me Kiss Me Kiss Me för 109 kroner.
Efter ungefär 27 minuter kände jag att jag nog varit inne i butiken för länge. Mitt resesällskap var rosenrasande. Och inte blev sällskapet gladare av att jag, jag citerar "köpt den där fyllesången".
Jag skuttade gatan fram. Min skadeglada sång gjorde mig riktigt uppåt. Det var två timmar och tjugonio minuter till vi skulle få våra sovplatser. A piece of cake.
Why Cant I Be You...paa-paa-pa-pa-parappa...Why Cant I Be You...paa-paa-pa-pa-parappa...
Nordberg, Oslo, Norge. Klockan var nog exakt 22:47. Vi hade ätit gott, druckit gott och sovit gott. Vi hade helt enkelt varit goda människor.
Nu behövde bara dagen få en perfekt avslutning. Mina böner vann över värdparets och mitt resesällskaps böner.
För plötsligt visar NRK en för den tiden rätt ovanlig sak. Nämligen en rockvideo. Och gissa vad det var vi fick se!
Why Cant I Be You...paa-paa-pa-pa-parappa...Why Cant I Be You...paa-paa-pa-pa-parappa...
Så jobbar vi med nyheter