Moderskärlek ur madrasserad cell

Räddad ur glömskan. Succédramatikern Alfhild Agrells pjäser gjorde stor lycka på svenska, nordiska scener, de rentav spelades på kontinenten. De var inlägg i samtidsdebatten om kvinnans rättigheter, om rätt till arv, om rätt till politisk röst, om rätt till sin kropp och sig själv. När 1800-talet vänt i 1900-tal och lagstiftningen årtionde efter årtionde byggde kvinnans människovärde sjönk Agrells och hennes kvinnliga kollegors verk ner i glömskan. De hade gjort sitt.
Oscar är en vacker man. Sin mors ögonsten. Sin hustrus plåga. Efter fem års äktenskap har Viola gett upp.

Hon klagar inte på Oscars snålhet, oroar sig inte för hans väl och ve under nattliga eskapader, svarar inte på kränkande tal. Viola är dygdig, kuvad, en hustru i sin prydnad. Ett försvarar hon - Alf, tre år och ett ömtåligt barn, sin mors ögonsten.
Östgötateaterns stora scen antyder ett välbärgat hem. Under höga tomma väggar trängs stoppade stolar. Allt går i ljust grått, mjuk som spindelväv, på samma gång nästan osynlig och obevekligt stark. En madrasserad cell, Violas fängelse. Även Oscar är klädd i grått, så är också hans mor, Rektorskan.
Redan för hundratjugo-fem år sedan måste publiken ha känt med Viola, och velat att hon fångar de möjligheter till frihet dramatikern presenterar - en värdefull gåva, en barndomsvän. Men med Räddad ställde Alfhild Agrell frågan om en mors lagliga rätt till sitt barn på sin spets. Skulle Viola lämnat Oscar så hade hon mist sin son.
Lördagens premiärpublik hyllade uppsättningen, men hur välskriven pjäsen än var då och hur välspelat otäck den är nu, håller den i dagens samhälle? Ja, det gör den och på flera plan. Att få perspektiv på vår historia är ett, att se och inse hur strukturerna fortsätter att leva i människans psykologi är ett annat och större.

Pjäsen är fylld av liv. Alla män är inte djur, inte ens Oscar, och allra minst farbror Milde vars spetsfundiga ironi blixtrar i duellerna med Rektorskan.
Tobias Almborgs Oscar börjar som en barnslig tölp, omedveten om sitt ansvarslösa handlande, det är spännande att se rollen djupna allteftersom motgångar drabbar honom. Mats Huddéns farbror Milde vinner raskt min sympati, naturligtvis, med råd och dåd stöttar han Viola, men någonstans är också han en del av det synliga och osynliga nät som binder dem alla, även Rektorskan. Oscars onda genius till mor har dock lärt sig att dra i trådarna, styra och manipulera genom sonen. Evabritt Strandbergs Rektorskan är en obehaglig härskarinna.
Visst är det lätt att bli arg på Monica Wilderoths återhållsamma Viola, blek, med håret i missklädsam knut så som vi känner den från gamla släktporträtt, och sybågen i handen. Gör något då!

Mindre, men inte oviktiga, roller spelar William Wahlstedt som barndomsvännen Nils, en varm och enkel man, och Oldoz Javidi och Sanna Turesson som tjänsteflickor, uppnosiga vakter i fiendeland.
Texten är varsamt moderniserad av regissören Jenny Andreasson tillsammans med dramaturgen Franka Gebert. (De förlorar dock en liten poäng i att byta en bukett penséer mot liljekonvaljer). Att de vassa fyndigheterna verkligen är Agrells egna kan var och en förvissa sig om som läser programmet, originalpjäsen i pocketformat med Östgötateaterns uppsättningsfakta som löstagbart omslag. Den suveräna idén är signerad Riksteatern, samarbetspartner i det som går under namnet Spetsprojektet med syfte att lyfta upp äldre kvinnoskriven dramatik i ljuset. Det ska bli mer, mycket mer lovar projektarbetarna som läst och läst och säger sig ha funnit en skattkista.
Det ska bli roligt att se mer av dessa skatter, Östgötateatern gräver i den moderna teaterhistorien.

Moderskärlek ur madrasserad cell

I lördags var det premiär för Östgötateaterns uppsättning av Alfhild Agrells Räddad. Ett drygt hundra år gammalt relationsdrama som håller än.