När barndomens paradis övergår till ett helvete

"Att minnas ska inte göra ont." Den tesen förfäktar Jonas Gardell i sin senaste roman från barndomsparadiset som egentligen är helvetet. Jenny heter boken och titelflickans öde är mångas. Skör som knäcke-pilens gren betvingar hon ångesten med rakblad och förklädnader och avvaktar utanför gemenskapen, ifall någon skulle ropa på henne.
En varm juninatt 1979 våldtas hon av skolkamrater. Hon och de är femton år och Juha Lindström, klassens andre utstötte och hennes ende vän, finns inte där för att skydda henne.
För naturligtvis handlar det också om Juha, Gardells alter ego och huvudperson i hans barndomsskildringar En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré.
Sävbyholm, småsamhället där vuxna vill ge sina barn en trygg uppväxt, vilar i skönhet och tystnad. Det hemska som ska hända kommer inte vid den oskuldens platser det erbjuder.

I Jennys och Juhas nionde klass är beteendemönstren cementerade. "cp-Jenny, plankan, värsta mjällbruden" vet sin plats, men bjuds med armbågen till sista träffen. Den sker på kvällningen vid stranden. Alla är med utom Juha, som gett fan i alltihop och stuckit. Tjugofem år senare vill han ta reda på vad som egentligen hände. Han besöker barndomens plågoandar för att få klarhet och inser: "Så är ingenting som förut. Så är allting som det alltid varit".
Gardell använder sig av djursymbolik. Som ett vattenhål i Afrika väntar stranden den där junikvällen. Lejonen vädrar blod medan de aningslösa gasellerna går att släcka törsten.

Också andra paralleller utnyttjar han. Så blir varje offer utbytbart mot Jesus. Han som också led oförskyllt. Enligt skriften uppväckte han som bekant även döda. Det tar Gardell fasta på. Men när Jesus uppmanar Lasarus att ta sin säng och gå får Gardells Juha använda formuleringen "Kom Ketchup, så går vi". Avsikten är entydig. Det budskap Gardell trummar in i läsaren är att hur illa tilltygad en människa än är, ja till och med om hon är mosad som skämthistoriens överkörda tomat, så gäller det att vänta på henne och gå vidare tillsammans.
Jenny är nämligen inte bara en hemsk berättelse om barns grymhet och barns utsatthet utan handlar också om den fria viljan, om personligt ansvar och upprorets centrala roll när det gäller att förändra.

En bild glöder i boken, trots att den visar vinter och snö. Några ungar trängs på en pulka i en nedförsbacke. Den medelålders Juha ser dem och genomfars av
tanken att just där, just då äger de glädjen. Så får de syn på honom, kändisen och tv-stjärnan, och avbryter leken för att titta. Förtrollningens ögonblick, när barndomslandet andades paradis, är söndersmulat.
Läs Jenny! Den handlar om realiteter och väsentligheter. Språket, stundtals närmast aforistiskt, dessemellan framflytande enkelt och vardagligt men med den typiskt gardellska tonen, gör det lätt att följa Juha när han jagar sanningen om Jennys ödeskväll. Den jakten pågår inte för hämndens skull utan för att få veta. Och för att separera offret från skammen.

När barndomens paradis övergår till ett helvete

Jonas Gardell går åter i barndom. I sin nya roman Jenny skildrar han barndomens brutala övergång från paradis till helvete.