Bra konsthantverk präglas i allmänhet av en sympatisk anonymitet, som låter föremålen träda i förgrunden. Det sker på bekostnad av personliga hävdelsebehov och ställer också krav på handlag som inte alltid gäller andra konstnärer.
Det är lätt att förstå Marcel Prousts beundran för de medeltida hantverkare, som utan att göra större väsen satte spår i den tidens katedralbyggen. I någon mån är det alltså frågan om att verka utan att synas och låta det man åstadkommer tala för sig.
Men det innebär också ett betydande mått av risktagande, då bristen på kvalitet blir uppenbar också för ett mer otränat öga. Inga tolkningsförsök eller ansträngningar att förstå bakomliggande intentioner kan rädda arbeten som inte övertygar genom skicklighet och kunnande.
I Kyrksalen på Löfstad slott ställer ett antal av länets textilare ut olika arbeten. De ingår i nätverket Östgötatextil och på utställningen Stil, skvaller & gamla filmstjärnor visar de allt från väggbonader, kappor, löpare och stickade diadem.
Ulla-Karin Hellstens lågmält strama vadmalsjackor och AnnKatrin Spendrup Engmans luftiga axelvärmare är det första som möter när man stiger in i utställningslokalen.
Det finns en skillnad i temperament mellan deras arbeten och Åsa L Winterqvists handtuftade matta i ull. Den heter Star memories och vrider sig likt en galax över golvet i Kyrksalen. Intill står en av utställningens fyra montrar, som innehåller Marie Klings vackert lilafärgade kappor och Jenny Karlssons tuffa väskor, som försetts med Frödingscitat och porträtt på gamla divor som tjugotalsstjärnan Clara Bow.
Ett stänk av folklore finner man i Birgitta Bergfeldt Löfgrens väggbonad Frassen. Hon har också gjort ett par kuddar där titlarna Vårkappan och I afton dans vittnar om berättarådra.
Annika Rudholm leker
i stället med orden när hon namngett sina kuddar som heter Liv I-III. De är åtsnörda och påminner om gammaldags plagg som går under benämningen liv.
Carina Jubergs Poncho på tvären i grönt och rostfärg ger prov på säker färgkänsla. Britta Eriksson och Ylwa Källgren ställer ut ett antal smakfullt komponerade löpare.
Utställningens mest sparsmakade verk är nog Lena Karin Grips väggbonad Vinter. I skugga försvinner den nästan in i väggen, men när solljuset faller in genom ett fönster strax intill gnistrar den likt ett snötäckt fält.
I en monter svävar Carin Petersons stickade diadem i ull lite lekfullt. De sammanfattar utställningen i Kyrksalen och understryker hur enkelt och självklart allt kan vara när tekniken inte längre är ett hinder.