Första delen, I takt med tiden, behandlade medvindsperioden. Den slutade då Palme som nybliven statsminister och med egen majoritet i riksdagen stod på krönet av sin bana. Titeln på andra delen, När vinden vände, indikerar förstås att fortsättningen blev betydligt motigare.
Visserligen var det nu som de stora arbetslivsreformerna genomfördes och Palme trädde fram som en internationell statsman av rang - en politiker som lika självklart talade revolution med Fidel Castro som inflation med Curt Nicolin. Men samtidigt förlorade han sin tumme med tidsandan.
I skuggan av den stora gruvstrejken, IB-affären och kärnkraftsfrågan kom Palme alltmer att betraktas som en företrädare för en betonggrå byråkrati. Så följde den historiska valförlusten, högervågen och - kanske motigast av allt - åttiotalets krishantering, när en tröttkörd Palme fick acceptera att statsfinansiell soliditet snarare än solidaritet var dagspolitikens nya ledstjärna.
Författaren tar i andra delen ett starkare grepp om det politiska skeendet, och pekar inte minst på sambandet mellan socialdemokratins reformistiska framgångssaga och efterkrigstidens långa högkonjunktur. Det blev Palmes ibland otacksamma lott att leda partiet när den rörelseenergin var förbrukad.
I Östbergs nyanserade och resonerande biografi återfår Palme rimliga proportioner, bortom den så vanliga glorifieringen och demoniseringen. Han framstår här varken som det idealistiska helgon eller den opportunistiska skurk han allt som oftast utmålas som - bara som nittonhundratalets mest briljanta och engagerande svenska politiker.