Att kritisera motståndarens övergrepp är ingen konst. Vem som helst kan göra det, och gör det också. När det gäller den egna sidans illdåd kommer allt i ett annat läge. För att nagelfara dem, och vägra rätta in sig i ledet när krigsfanfarerna ljuder, krävs en stor portion mod och integritet.
Det modet och den integriteten har Gideon Levy, journalist på den israeliska dagstidningen Haaretz, i rikt mått. Lägg därtill en stark stilistisk förmåga och en polemisk fränhet som man sällan möter i den svenska pressen och artikelsamlingen Gaza, mitt älskade lovar att bli en intressant bekantskap. Gaza är ett fängelse, en plats hemsökt av "död, skräck och vardagens vedermödor fjärran från israelernas ögon och hjärtan". Levys mission är att öppna de ögonen, de hjärtana. Bäst lyckas han i ett antal lika skarpslipade som indignerade artiklar vilka sätter namn och ansikten på de anonyma siffrorna i dödsstatistiken. Uppfordrande ansikten på de i förbifarten offrade och av krigsmaskineriet lika snabbt glömda.
Tyvärr sammanfaller artikelsamlingen i tiden - den sträcker sig från 2006 till 2011 - med ett förbud för israeliska journalister att besöka Gaza. Så slår Israels bojkott av landet det stängt in bakom taggtråd också mot Levys ord. De levandegörande reportagen blir färre, de stridslystna debattartiklarna fler. En mättnad infinner sig när samma budskap om ockupationens illegitimitet, skam och galenskap bankas in i artikel efter artikel.
Ändå har Levy i de bästa texterna en spänst och klarsyn som gör att jag önskar att alla med en åsikt i Palestinafrågan ska ta sig tid att läsa Gaza, mitt älskade. Var och en som gör det och har en näsa att lukta med måste erkänna att ockupationen stinker.