Nerdrums konst tvingar oss ta ställning
Odd Nerdrum hade som alltid, och som ingen annan, gjort effektfull entré, ett oförglömligt intryck, och en stilfull sorti. Och alla experter till trots fick han sista ordet.
Så blir det nog med hans utställning på Kulturhuset också. När dagsmodets teser om konsten tuggats och testats så finns målningarna och de intryck de gjort tatuerade i våra sinnen. Otidsenligt eller inte så talar deras språk här och nu.
Genom att göra sina konstnärliga frågeställningar tydliga blir Odd Nerdrums bilder förstås oerhört provocerande. Direktheten överrumplar och framkallar de märkligaste skydds- och undanmanövrar.
Jag vägrar att acceptera resonemang som går ut på att hans konst vore mera kitschig än mycken annan konst i samtiden. Eller ännu mer att hans kitsch skulle varasämre eller mera spekulativ än annan kitsch, till exempel Ernst Billgrens Hötorgsliljeforsare eller för den delen Elisabeth Olssons bögjesusar.
Kitschen använder sig alltid ogenerat av vad konst och stilhistorien har att erbjuda, den kopierar och bygger på gamla former och formler. Om detta vore bildernas enda innehåll blev målningarna bara ett högljutt sätt att slå in vidöppna dörrar. Men så är det alls inte med Odd Nerdrums måleri.
Han är en rasande skicklig målare. Han målar i en realistisk, eller riktigare i en förment realistisk stil. Allt ser sakligt föreställande ut, men ofta är hans figurer, perspektiv, miljöer och detaljer lika fritt fabulerade som någonsin den ickeföreställande konsten.
På utställningen finns en programmatisk målning från 1999 betitlad Blå tegelsten. En tegelstensliknande form (man styrs obönhörligt av titeln i sitt seende) ligger mitt i bilden. Den är oerhört exakt i form och yta, men felmålad enligt våra centralperspektivstyrda ögon. Den ligger stadigt mitt i bilden. Men det finns ingenting att ligga på. Den lämnar en spegelbild, men det finns ingen skiva, inget rum. Logiken fordrar det, men det finns inte! Uttrycket i bilden är starkt andligt, religiöst. Utan att egentligen föreställa föreställer den på ett högst påtagligt sätt. Men de betyder något helt annat. Till skillnad mot exempelvis Mark Rothkos metafysiska mystik arbetar Nerdrum helt öppet, med föremål och relationer vi kan klä i ord och ta ställning till. Ändå slinter de undan orden som den nyfångade ålen glider oss ur händerna ; halare ju hårdare vi griper om den.
Många av hans bilder ger konsthistoriska referenser. Alla tycker sig se att några apostroferar Rembrandt. Men det finns också direkta parafraser på till exempel Munchs målning Pubertet (Nerdrums variant heter Hepatit), till Skagenmålarna, Caravaggio och så vidare. Sådant skapar så kallade intertexter och de öppnar tankar och känslospår. Och just sådant gillar konsthistoriker och kritiker när bara de kan se det. Men här är det ju öppet och gripbart för alla, och då blir det förstås annat ljud i skällan.
Många reagerar på att sexualiteten ofta ligger i förgrunden i Nerdrums konst. Den har ju också Kulturhuset tagit fasta på i sin tänkta marknadsföring. Man ville sälja utställningen på den nyfikenhet Nerdrums uppåtböjda ståfräs skapar. Den pekar som en omvänd slagruta mot himlen. På affischerna har Kulturhuset förstås tagit bort den djurbakdel som signalerar tidelag; det vore väl för starkt för familjebiljetterna. Kulturliberalismens marknad är inte helt fri.
Nerdrums bilder handlar om sexualitet, om avföring, hermafroditer och annat i det tillåtnas utmarker. Här liksom övrigt i sin konst redovisar han öppet och då kan man inte hymla. Och också vi betraktare får högst påtagliga utsagor att ta ställning till. Moralen slår larm, men måleriet är ju så rasande bra.
Nerdrums konst gör intressanta saker med tidsbegreppet. Hans figurer ser medeltida ut, men deras vapen hör till vår tid. Mycket i bilderna tycks höra till Bibelns tid, men när man ser efter hör det mer till vår. Tiden flyter fram och tillbaka som tidvatten genom bilderna. Några av dem har små berättelser som berättar flera skeenden samtidigt, simultan succession säger konsthistorikerna. Och hans bilder fokuserar på ett sätt som tvingar oss att ta ställning. Efter ungefär en kvart börjar analsexet i TV1000:s dagliga porrullar. Men om man i klassiskt måleri skildrar en kvinna som bajsar då hotas våra hierarkier. "Konsten hör väl ändå till det andligas upphöjda sfär." Eller...?!?
En litterär referens är för mig Peter Nilsons debutroman Trollkarlen, där den linjära tiden upphävs och vår tids existentiella trauman prövas i historisk förklädnad ur mystikens kostymförråd.
I en målning är madonnan en man, en buddistmunk med bössan likt en gerillakrigare på ryggen. Konst, sexualitet, politik, religion och stiligt landskapsmåleri i samma bild. Det blir väl ändå för mycket för den goda smaken, oavsett om den titulerar sig modernistisk eller postmodernistisk. Och hans sätt att pröva sin egen identitet i historiska och sociala förklädnader har varit ett vanligt och då accepterat grepp i samtidskonsten när det till exempel använts av kvinnliga konstnärer som Cindy Sherman eller Marianne Lindberg.
Det verkar finnas en mekanism som gör att skickliga målare blir folkliga, här kan till exempel Zorn och Peter Dahl tjäna som exempel. Och folklighet är en konstens farligaste döbels-medicin.
Finkulturen förfasar sig. Nog är det väl Nerdrums stil och målarsätt som är omodern. Nog är det väl för mycket, på gränsen till det barocka. Nog är det väl lättköpt och spekulativt.
Visst försöker finkulturdrevet fläcka Odd Nerdrums konstnärliga ryckte. Men Odd Nerdrum spottar dödsföraktande på fläcken och målar vidare.
Som tur är!
Så jobbar vi med nyheter