Det fanns dock en tid då upplösningen var ett faktum, oddsen för att de skulle spela tillsammans igen var usla, och tanken på att ny musik skulle se dagens ljus närmast tedde sig som ett fantasifoster. När gitarristen Steve Lukather såg sig om på scen var han den ende kvarvarande originalmedlemmen, vilket föranledde honom att dra i handbromsen. Det var helt enkelt inte roligt när inte någon av ”bröderna” från high school var med längre.
Men 2010 drog tragiken samman de gamla medlemmarna igen av den alldeles nyligen avlidne basisten Mike Porcaros ALS-sjukdom, och på den vägen är det.
– Vi bestämde oss för att göra en sista turné. Vi ville hjälpa Mike, och hur dålig situationen nu än var, så växte allting utifrån det. Vi gick från a till b, men det var svårt att säga det rätt ut till varandra. Så Gud välsigne Mike, vi fick en anledning att fortsätta när vi åkte ut och informerade om ALS och stöttade honom ekonomiskt, säger sjungande klaviaturspelaren David Paich.
David säger att det inte fanns några planer på det här stadiet att göra en ny skiva. Ändå var det uppenbart att bandet höll på att gå in i en ny fas. Det nygamla Toto hade börjat växa fram i och med att både sångaren Joseph Williams och andre klaviaturspelaren Steve Porcaro hade kommit tillbaka efter att ha varit borta från bandet i evigheter.
– Vi lät så bra att vår crew sade till oss ”Varför gör ni inte en ny platta?” Sedan upptäckte vi att vi var skyldiga vårt skivbolag en skiva till. Annars hade vi förmodligen bara lösts upp i tomma intet, säger David Paich.
Steve (Porcaro) har sagt att ni närmade er den här skivan som om det var uppföljaren till er kanske mest klassiska platta ”IV”, som bland annat innehåller Rosanna och Africa?
– Det är så han ser det, och det kan jag förstå för laguppställningen nu är till stor del den samma som då vi spelade in ”IV”. Så det var samma känsla. Det vi har nu är ett Toto som ligger nära originalet.
David säger att ”XIV” i hög utsträckning är resultatet av alla inblandades gemensamma ansträngningar. Det var aldrig bara sex individer som kom in i ett rum med sina separata grejor, menar han. I stället adderade alla sina bidrag till helheten. Kreativ harmoni rådde, och mitt i alltihopa stod C.J. Vanston, en meriterad producent, som arbetat med allt från Joe Cocker, Ringo Starr och Tina Turner till Celine Dion och Barbra Streisand.
– När jag lyssnar på skivan hör jag över 35 års kollektiva erfarenheter, men det var C.J. Vanston som band samman oss. Han hjälpte oss mycket, han är som en Quincy Jones eller George Martin. Det var magiskt hur allt utvecklades.
Som band har ni orkat hålla igång längre än de flesta. Är det lika roligt som när ni började en gång i tiden?
– Du vet, det är roligt på ett annat sätt. När vi gjorde första plattan tyckte vi att vi hade vunnit högsta vinsten. Vi var allihopa singlar och andades musik. Fast än i dag har vi fortfarande gnistan, det är väldigt kul att göra comeback. Men vi har blivit äldre, så det är svårare att turnera. För ärligt talat; att vara med i ett rockband är som att resa runt med en studentförening. Det är som Ringling Brothers, rena cirkusen. Galna saker händer hela tiden.