Nyttig påminnelse för folket i mellanmjölkens land

Adeln utgör bara 2,5 promille av Sveriges befolkning, men äger mark motsvarande dryga Gotlands yta. I Skåne och Sörmland äger de 13 procent av all mark. I reportageboken Jorden de ärvde gör journalisten Björn af Kleen upp med myten om att den svenska jordägande adeln lever en tynande tillvaro.I en av bokens många intervjuer talar af Kleen med nyblivne godsägaren Göran Persson. När han får se kartor över sina hemtrakter med adelsmännens ägor markerade undrar han var bönderna finns. Han syftar inte på vanliga jordbrukare, men på släkten Bonde. Persson börjar inte helt oväntat hålla en liten föreläsning och framhåller hur tufft många grevar och baroner har haft det, att de har tvingats börja köra traktor och sköta andra sysslor de inte är vana vid.Den smått absurda intervjun med Persson etablerar en av bokens
bärande teser, att den jordägande adeln har gynnats av det socialdemokratiska arbetarpartiets jordbruks- och skattepolitik. Perssons regering slopade bland annat skatten på arbetande kapital. En adelsman som låter sig intervjuas kallar avskaffandet av arvsskatten för "nästa stora gåva".af Kleen får det att framstå som att många adelsmän föredrar "såssarna" framför borgerliga politiker. De patriarkala adelstraditionerna och den socialdemokratiska pamptradition, som inte minst Persson fört vidare, uppvisar likheter. Den skeptiska inställningen till marknaden och nya pengar förenar.I skuggan av socialdemokratin har den jordägande adeln kunnat leva tryggt i ett privilegierat utanförskap och uppbär stora bidrag från både staten och EU. Om man får tro af Kleen har adeln varit folkhemmets kelgrisar under hela det långa socialdemokratiska maktinnehavet.Som kulturminister drog även Marita Ulvskog sitt strå till stacken. af Kleen beskriver hur adeln skickligt har bedrivit lobbyverksamhet för att framhäva sin roll som värnare av nationellt intressanta kulturskatter och naturvärden. Med detta som tyngsta argument har de lyckats hålla ett system med rötter i medeltiden levande. Det handlar om så kallade fideikommiss, en ägarform som stadgar att äldste sonen i en familj ärver allt av sin far.1963 avskaffades systemet, men det fanns kryphål i lagstiftningen. Fideikommiss kunde förlängas om det fanns särskilda skäl, exempelvis att hålla samman egendom av synnerligen stort kulturellt värde. I ett fortfarande aktuellt och omstritt ärende ville sonen, i strid med sin faders vilja att alla efterlevande skulle ärva, få ett fideikommiss förlängt. Ulvskog och rader av olika instanser gick på sonens linje. Enligt traditionen ska arvlösa syskon kompenseras, vilket i just det här fallet inte skedde.af Kleen har gjort gedigen och mycket omfattande research. Han har en skarp blick för betydelsebärande detaljer och en vass penna. Ibland blir tonen onödigt raljant och det är tveksamt om de ädlingar han intervjuat är representativa. Att af Kleen trots allt lyckats få så många att tala mycket öppenhjärtigt, om allt från barnuppfostran och arvstvister till jakt och jordbruk, är däremot en bedrift, även om en av dem har stämt honom. Jorden de ärvde är trots en uppsjö fakta om juridik och statliga utredningar oupphörligen intressant. Den lyfter fram en osynliggjord del av svensk historia och anakronismer i nutiden som motsäger den svenska självbilden. Greppet att närma sig adeln, och dess band med socialdemokratin, nästan som en socialantropolog är oerhört effektivt. Världens mest moderna och jämlika folk, invånarna i mellanmjölkens land, får sig en nyttig påminnelse om att det i själva verket är tämligen exotiskt.