Älskad förlaga, Solsidan-regissör, hela Sveriges sprattelgubbe Robert Gustavsson och juldagspremiär borde bädda för succé. Den enda uppenbara risken är att filmen lär ha varit astronomiskt dyr.
Vi får följa 100-årige Allan Karlsson på flykt från ålderdomshemmets tristess.
Samtidigt som Allan i nutid lyckas bli insyltad med både gangsters och fritagna elefanter får vi återblickar från hans händelserika liv.
Allan har både varit spansk revolutionär och räddat livet på Franco. Han har hjälpt Oppenheimer med en viss bomb.
Det är tydligt vad budgeten har gått till. Miljöerna är läckra. Stalin talar ryska och Franco talar spanska. Gustavssons åldringsmask är överraskande trovärdig. Gamle hårdingen Alan Ford gästar som storgangster, en repris av hans Brick Top i Snatch.
Tyvärr ärhumorn ojämn. Höjdpunkterna är de historiska sekvenserna, men det som sker i nutid blir ofta alltför farsartat och kommer stundtals nära buskisens ättestupa.
Filmens andra problem har med tempo att göra.
Knasigheter i nutid varvas med knasigheter i dåtid. Det görs aldrig några tempoväxlingar. Det är samma knas i samma tempo hela filmen igenom, vilket får den att kännas längre än sina knappa två timmar. Det är omöjligt att inte skratta högt ibland, men precis som med julmat är det bäst i början. Efter ett tag infinner sig en viss mättnadskänsla. När det väl är slut har man redan hunnit börja längta efter något mer kryddstarkt och exotiskt.