Ondska. Finns det en adekvat definition på ondska? Det skulle i så fall bli att definiera ondskan som en motsats till godhet - men också där faller resonemanget på sin egen orimlighet, eftersom ondska och godhet är begrepp som är stadda i konstant förändring.
Gårdagens godhet kan mycket väl vara dagens ondska. Murar raseras, klassfiender blir entreprenörer och folkets opium blir istället för religion plötsligt bristen på tv-program. Följdfrågan blir då naturligtvis om det då finns onda människor? Onda handlingar?
Mattias Edvardsson debuterar nu med en synnerligen fascinerande för att inte säga omtumlande roman som på ett mycket konkret sätt närmar sig dessa frågor - inte minst
i det mest förbjudna av allt - att begå våld gentemot sitt eget barn. Edvardsson har närmat sig "Fallet Bobby" som var ett synnerligen grymt och uppmärksammat mord som begicks av Bobbys mor och hennes fästman, när Bobby var tio år gammal.
I korthet: tortyr som avslutades med att Bobby frös ihjäl och sedan dumpades i en sjö. Modern anmälde honom som försvunnen, att han hade lämnat familjen och bilen vid en parkering och bara gått upp i rök. "Fallet Bobby" var synnerligen grymt, inte minst för att det också kom att handla om utsatthet, om barns underordnande i exempelvis en familj.
Jag följer med stigande häpnad Edvardssons förmåga att orientera sin
text så att den faktiskt känns solidarisk med både offer och förövare. Han lyckas skapa en social kontext som gör att handlingen på ett plan går att avtolka
som en följdriktig konsekvens, ett slags - om man så vill - social och moralisk arvsynd. Det finns ingenting av spekulation, ingenting av profitering av utsatthet
i hans text, snarare tvärtom. Det blir uppenbart att också en förövare som modern i ett större sammanhang också blir ett offer.
Det är anmärkningsvärt, för att inte säga imponerande att kunna lägga berättelsen så nära det faktiska förloppet och ändå bevara en sådan stark
solidaritet med själva berättelsen och faktiskt aldrig hänge sig åt förenklingar och förhastade slutsatser. Det är trots allt till slut vår enda möjlighet
till att kunna möta ondskan - nämligen genom att se den också som en del av oss själva, en verklighet inom oss som vi kan bli tvingade till att framkalla.
Det var mycket länge sedan jag blev så tagen och moraliskt utmanad som jag blev som när jag nu läste Dit drömmar färdas för att dö. Det är anmärkningsvärt att detta är en debutroman, så färdig och klar
i både stil och form. Imponerande! Och årets litterära överraskning.