Parsifal på Operan har i regissören Christof Loys iscensättning blivit till en strålande föreställning med starka narrativa drag. Genom hela föreställningen för huvudpersonerna anteckningar i Den stora boken som om alla erfarenheter önskas ta tillvara och ackumulera ny kunskap. I slutscenen hamnar denna bok i ett modernt bibliotek.
De olika huvudpersonerna berättar sina historier, Amfortas om sin ångest och sitt blödande sår, Gurnemanz om sitt slit att hålla samman ordenssällskapet, Parsifal både kring sitt dunkla förflutna och sin bestämning samt Kundry om sitt sökande både efter sanning och sig själv. Hitler var inte förtjust, här fanns ingen världslig härskare som identifikation.
En föreställning på mer än fem timmar ställer krav på alla. Christof Loy, vi minns även hans utmärkta uppsättning av Flickan från Västern häromåret, håller samman det hela mycket väl. Ett utomordentligt genomtänkt detaljarbete driver historien om kampen om gralen och spjutet som genomborrade Jesu sida i denna Wagners sista opera vidare. Mysticismen och de religiösa motiven är tydliga.
Regissören problematiserar även operan i ett feministiskt perspektiv. Här finns endast en kvinnlig huvudroll, Kundry, och hon framställs genomgående som den tjänande och som kvinnan som söker sanningen i det köttsliga, i sexualiteten. De förföriska blomsterkvinnorna försöker få gralriddarna och Parsifal att bryta sina kyskhetslöften. Det verkar genomgående som om mannen är Guds största skapelse som dikterar villkoren och för de egna traditionerna vidare.
Scenografen Dick Becker arbetar med kontraster och får full effekt. Han kontrar det lilla mot det stora, det intima mot det allmänna och mörker mot ljus. Tillsammans med Olaf Winters utmärkta ljussättning och Barbara Drosihns kostymer skapas dels en illusion av skilda tidsepoker, dels nästan fotografiskt tydliga uppställningar. Det blir understundom utsökt vackert men även distanserat.
Dirigenten Patrik Ringborg utför storverk tillsammans med orkestern. Han bjuder på en genomskinlighet i orkesterklangen med klanger som läggs kant i kant och som överlappar varandra. Här finns både sinnlighet och klangprakt, alltsammans med ett samspel med sångarna på scenen. Här finns inga rasmassor av decibel som kväver det vokala. Manskören, damkören och barnkören har inte mycket att göra, men klingar tätt och fylligt.
Det är ett homogent och mycket välsjungande sångarlag som befolkar scenen. Christof Fischessers som den gamle gralriddare Gurnemanz sjunger fantastiskt, koncentrerat och klangrikt, och Michael Weinius Parsifal bjuder på full effekt utan att forcera. Katarina Dalaymans Kundry blir till en figur som det är svårt att få riktigt grepp om, men hon har ett balanserat uttryck och bjuder på värme. Både Ola Eliasson (Amfortas) och Martin Winkler (Klingsor) är väl valda för sina uppgifter och utgör emotionella motpoler till varandra.