Patrik 1,5

Nu skall det väl ändå hända något inom svensk film inbillar man sig fastän man så många gånger blivit grymt besviken på den utlovade förnyelse som det talats om i alla år. Av Ella Lemhagen kan man kanske inte förvänta sig några stordåd men hon har med filmer som Drömprinsen - filmen om Em och Tsatsiki, morsan och polisen visat att hon har en fräsch filmsyn och att hon kan ge vardagliga ämnen lite extra lyskraft. Exempel på detta finns också i hennes nya film Patrik 1,5. Särskilt i början när hon tar oss in i en helt vanlig svensk villaidyll är hon såväl påhittig som lagom elak i sina observationer. Nyinflyttade är Göran och Sven, ett homosexuellt par som blivit godkända för adoption. Kruxet är att de inte godkänns som föräldrar i givarländerna. När de så gott som gett upp hoppet får de besked om att gossen Patrik 1,5 kan bli deras. Glädjen är stor tills de möter honom. Han visar sig vara en 15-årig strulpelle som dessutom är böghatare. Ett felplacerat kommatecken förvandlade tonåringen till baby. Patriks ankomst får Görans och Svens förhållande att tänjas till bristningsgränsen och det blir många turer i filmen kring Patriks framtid. Men eftersom filmen i annonserna rubriceras som en kärlekskomedi behöver man väl knappast befara att den slutar i moll. Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson är beprövat säkra i huvudrollerna, fast Skarsgård emellanåt hemfaller alltför mycket åt ett minspel som blir mer prövande än charmigt. Tom Ljungman heter ynglingen som spelar Patrik och det gör han bra, väldigt bra.

Patrik 1,5

Varje höst väcks hoppet om svensk films återhämtning till liv. Glömda är alla deckare med knas-intriger och komedier utan humor.