Pedagogerna brinner för en levande teater
Marieborgs första kull teaterpedagoger har snart gjort sitt på skolan. I dag börjar deras slutproduktioner på St Persgatan 83.
Möss och människor och I lodjurets timma är två av fem produktioner som ska spelas upp för gymnasieskolor och allmänhet under helgen och kommande vecka. Sen februari månad har de tolv blivande teaterpedagogerna på Marieborgs teaterpedagogutbildning ägnat tre dagar i veckan åt sina projekt. Nu är stunden inne för uppvisning. Lärare i regi-metodik Olav Rasch tar mig runt i den före detta pingstkyrkan dagarna före premiärerna och berättar med omisskännlig stolthet att flera av eleverna har redan säkrat sig ett jobb efter utbildningen, de flesta inom läraryrket.
Det repeteras och finslipas inne på St Persgatan. De fem teatergrupperna har satts ihop med elever från grundkursen, som får skådespela.
Jag frågar avgångseleverna om de känner sig nöjda nu.
- Det blir man aldrig, svarar de i korus.
Är inte det frustrerande?
- Jo!
Eleverna har vid det här laget förstått att det som man ständigt arbetar med stannar vid liv. Men så fort man känner sig nöjd dör aktiviteten. Därför går de hellre runt frustrerade.
Scenografin har regissörerna själva fått konstruera. Budgeten är dock begränsad till 3 000 kronor per produktion. En summa som ska inkludera allt. Men resurserna bekymrar inte eleverna.
- Man tvingas att ta ansvar för sitt arbete och hitta lösningar, säger en av teaterpedagogeleverna Anne Wrang.
<br><span class=MR>Studiebesök i Östeuropa</span>
I höstas åkte klassen till Baltikum och Ryssland för att hämta inspiration från de här ländernas teaterpedagogik. Uppdelade i tre grupper, utspridda i familjer och på vandrarhem i Litauen, Riga respektive St Petersburg, slogs de alla av en otroligt ambitiös och flitig teateranda.
- De som jobbar med teater sliter verkligen dygnet runt för att få ihop det, förklarar Jens Ekblom och fortsätter:
- Här kan vi tycka att vi har mycket när vi jobbar med teater och har ett skitjobb vid sidan av, men där är det bara de som verkligen brinner för det som orkar hålla på med teater.
Med en amatörteater i nästan varenda kvarter såg eleverna möjligheterna i yrket på ett sätt som de inte var vana vid. Utbudet var så stort. Dessutom tyckte de att det verkade som att amatörteatern var mycket mer integrerad med den professionella, än vad den är här.
<br><span class=MR>Östgötateatern för stel</span>
Med öststaternas teatrar som referens känner eleverna att Sveriges teatrar är lite väl inskränkta. De tycker framför allt att svensk institutionsteater borde förnya sig.
- Vi har några stjärnregissörer som har stor respekt här. Det är de som syns på teatrarna, medan man i Östeuropa visar ett enormt intresse för att nya regissörer ska etablera sig, säger Anne Wrang.
Hennes kritik riktas framför allt mot Östgötateatern där hon upplever att det knappt finns någon ruljans på varken skådespelare eller regissörer. Därför blir det heller inte någon urskiljning mellan pjäserna, anser Anne Wrang. Däremot fungerar det bättre på Stadsteatern i Stockholm.
- Den är inte alls lika stel, tycker hon.
<br><span class=MR>Nätverk</span>
De flesta eleverna på teaterpedagogutbildningen har nu gått tre år tillsammans. Med olika bakgrund och från olika orter har de strålat samman varenda dag på Marieborg mitt i Norrköping.
Nu går de snart skilda vägar. Det känns lite ledsamt, tycker de. Men den kontakt som en gång knutits här på Marieborg tänker de inte låta gå om intet. Eleverna har redan planer på att träffas.
De vill fortsätta bolla idéer och tankar med varandra och anser att den här tiden har handlat mycket om att bygga upp ett nätverk. Nu tänker de vårda det för framtiden. För trots att alla har olika projekt och vill åt lite olika håll så har de den gemensamma nämnaren, nämligen att utvecklas som teaterpedagoger och aldrig bli nöjda med produktionen.
Så jobbar vi med nyheter