Som vanligt slogs jag av hans pregnanta formuleringar som levandegjorde Peters läsupplevelse för mig och mer än så: han gav mig lust att läsa denna ryska roman som han beskrev så inkännande. ( En recension av Sergej Remizovs roman Klockan, som publiceras på dagens kulturuppslag.)
Peter Ortman verkade sedan några år tillbaka som litteraturkritiker i Norrköpings Tidningar. Men i första hand var han författare, mest poet. Det hann bli ett tjugotal böcker från debuten Privat O 1967 till hans senaste diktsamling Splits som utkom 2006. Men bland dem fanns också en roman och därutöver skrev han också manus till film och tv. Peter Ortman samarbetade i bokform med bland annat konstnären Ola Billgren och poeten Sonja Åkesson och framträdde också som scenpoet.
Sist vi talades vid uppmärksammade han mig på en kollega som, i likhet med Peter, både var poet och tidigare medverkat som kritiker på NT:s kultursida.
Visst borde hans senaste diktsamling recenseras, ansåg Peter med sin vanliga generositet och jag höll med och gav Peter uppdraget. Ett uppdrag som nu blir ofullbordat.
I somras träffade jag Peter och hans fru Lisa Berg Ortman i deras gamla hus i Ramlösa. Peter visade oss huset och berättade om det. Vi tog en promenad genom Ramlösa brunnspark och Peter talade om den underjordiska sjö som omärkligt existerade under oss och varifrån vattnet pumpades, buteljerades och spreds till törstande människor.
Sedan dess har jag alltid förknippat Peter Ortman med en sådan underjordisk sjö. Där det på ytan inte alltid märktes så mycket dolde djupet oanade och uppfriskande rikedomar.
Sådan var kritikern Peter Ortman som jag lärde känna honom och förmodligen också NT:s läsare.
Jag slår upp och läser några rader i Peter Ortmans diktsamling Splits:
Vad är en vanlig dag?
Lik, men ändå olik alla andra dagar
Livet hänger inte på en tråd
Allt är redan förändrat