I ett av Torellis första stycken för trumpet, Sonata G1 (instrumentet byggs om till d-dur på plats - vilket eldprov!) arbetade sig Svanberg triumfatoriskt upp på höjden medan det bjöds på vackert avvägt växelspel i stråkarna.
Benjamin Åbergs cembalo stod för den stadiga pulsen, ja själva konstanten i stycket.
I Bibers sonata för stråkensemble blev det äntligen dags för stråkarna att visa på de lätta och friska inslag som barockmusiken också innehåller och som är fjärran dess tyngre, ibland överlastade element, om ni förstår vad jag menar. Här fanns Bibers hela virtuositet – han var själv en av sin tids främsta violinister. Så blev det dags för en sonata av Schmelzer, tysken i den italienska dominansen tillika hovkompositören i Wien. Här framfördes den fanfariskt med trombon (Eric Svensson) och trumpet för att sedan avslutas fridfull som en koral. Återigen visade Åberg prov på de där tydliga, nästan maneriska anslagen på cembalon som är så typiska för barocken.
I barockverk för kör brukar man tala om melismer, de där små ”knorrarna” som uppstår när två eller flera toner sjungs på samma stavelse. De utgör en mycket uttrycksfull utsmyckning och jag kan med min ytterst ringa kunskap om just barocktrumpeten föreställa mig hur tekniskt svårt det måste vara att framkalla detta på en trumpet som saknar ventiler, alltså bara består av rör. Publiken får sig också en liten lektion i hur de här ”naturtonerna” inte följer skalan så som vi känner till den, utan tätnar på slutet – och utmaningen i att skriva musik för denna ”oregelbundenhet”. Spännande och intressant. I den avslutande danssviten av Poglietti, Balletti in C, spelade alla nio instrumentalister tillsammans. Svitens avslutande gavott hade ett nätt och graciöst tilltal.