Deon Meyer är vit sydafrikansk kriminalförfattare som redan gjort avtryck i Sverige. 2010 fick han Svenska Deckarakademins pris för bästa utländska kriminalroman. Då gällde det boken Devils Peak. Nu kommer hans Den sista safarin. Handlingen är rå och hetsig. Språket korthugget. Med andra ord ansluter han sig till den klassiska hårdkokta stilen.
Ett familjedrama är upptakten. Vackra, rika Emma le Roux är ensam
i världen. Tjugo år har gått sedan hennes äldre bror försvann. Då var hon var fjorton. Sen strök hennes föräldrar med i en bilolycka. Så skymtar hon en man i tv-rutan, anklagad för fyra mord. Hon tror det är brodern. Så snart hon börjar fråga om honom tornar hot upp sig, varför hon engagerar livvakten Lemmer. De två dras in i allt våldsammare händelser, samtidigt som de attraherar varandra.
Lemmer är själv dråpare. I raseri slog han ihjäl en juridikstudent som trakasserade en ung pojke. Men det vet inte Emma. Nu är han villkorligt frigiven och jobbar åt en fräsig kedjerökande femtioårig flata som tillhandahåller livvakter.
Handlingen utspelas delvis i Krugerparken, en känd djurpark i Sydafrika. Den hotas av tjuvskyttar, afrikanska stammar som gör markanspråk och affärsmän som vill bli rika på bland annat golfbanor. Deon Meyer sätter fokus på detta och skjuter också skarpt på det Sydafrika där kampen fortfarande står mellan svart och vit och där penningen och inget annat styr.
En av nyckelscenerna är när krasst affärsmässiga forskare riggar upp sin avancerade apparatur i djurparken och inför ögonen på högt uppsatta sydafrikanska politiker ser till att ett flygplan med en misshaglig ledare för ett grannland störtar. Allt för att kapa åt sig ett fett statligt kontrakt. Emmas bror, som är viltvårdare i parken, blir ögonvittne och tvingas gå under jorden.
Mentaliteten hos Lemmer och hans motståndare är densamma. De mejar ner den som står i deras väg. Lemmers drivkraft är hämnd. Samtidigt som han är superhjälte skildras han som ömsint och sårbar och med hjärtat i den välkomnande småstad dit han flyttat. Lite haltar det.
Jag har svårt att se att en roman som den här skulle kunna ha skrivits av en svensk författare. Händelserna är för våldsamma. Våldet för rått. Den hör samman med hetta och urskog och en nation där rofferi, girighet och korruption tycks ha större spelrum än i vår svalare del av världen.